Aftonbladet – 8 mars 1872, sida 1

törundran öfver, att allt, hvad som säges Jom det parlamentariska tillståndet der nere snart sagdt i alla detaljer och till punkt och pricka har sin tillämpning på förhålfllandena hos oss. Det danska bladet yttrar: Ju längre den löjliga ministerkris fortfar, hvilken uppstod derigenom, att folkeIthinget med en majoritet af 2 röster vigrade att låta lagen om inkomstskatt gå till tItredje läsningen, desto mera visar det sig, hvilket taktiskt fel den ministerstormande Idelen af venstern begått. Om det funnes ett verkligt och starkt folkparti inom riksdagen, skulle det naturligtvis vara oförhinIdradt att, när turen komme till detsamma, bilda ministerer och regera. Många skulle utan tvifvel ogerna se en sådan minister vid statsrodret och tycka att vensterns ledare toge sig något besynnerligt ut i ministeruniformen ; men långt flere skulle Jlikväl medgifva, att det icke skett någon ting annat än hvad som låge i hela vår utveckligs natur; och i hvad fall som helst kunde Jman lugna sig med, att det finns så många konservativa elementer i vår demokrati — Isom ännu icke är någonting annat än det lägre lagret af medelklassen — att vi icke behöfde hysa några synnerliga farhågor för att en minister Balthasar Ohristensen— J. A. Hansen—Berg, eller hvad den nu Ikunde komma att heta, skulle skena alltför vildt med oss. Men ännu så länge är saken den, att vi alls icke hafva något folkparti. Åtminstone är begreppet folklig i vårt parlamentariska lif ett rent negativt begrepp. Att vara folklig består blott i att alltjemnt göra motsatsen af hvad de göra som nu en gång ha namnet för att vara ofolkliga. På det hela taget stå våra politiska partigrupper i många hänseenden hvarandra så nära, att man ofta måste göra ett riktigt konstgrepp för att komma på tillräckligt afstånd för att leverera de bataljer som erfordras, om icke det hela skall blifva alltför enformigt. Det går mycket bra att samla ett starkt folkparti i folkethinget, om det gäller en fråga, som rör ståndsintressen; men går man utöfver detta område, så är genast sammanhållningen gifven till pris åt tillfälligheter och personliga motiver. Det går alldeles som i sagan om herdegossens flöjt. Blåser man i ena ändan, så komma djuren springande från alla håll för att följa sin herde. Blåser man i den andra, så skingrar sig skaran åt alla väderstreck. Blåser man för folkethinget upp ett stycke fästelag, så är hvar man på sin plats Blåser man en mera allmän melodi, blott en jutsk jernvägsgalopp t. ex., så går hvar och en hem till sitt igen. Att det förhåller sig på detta sätt, veta naturligtvis vensterins ledare lika väl som andra menniskor; men när blodet stiger dem åt hufvudet kunna de icke öfverskåda situationen — äfven häruti likna de alla andra menniskor. Det är ju, som bekant mycket lättare att få menniskor att vara med om attrifva ned någonting än att få dem att vara med om att bygga upp; men vid detta tillfälle var det ju mycket svårt att få bort Fenger. Winther och de som stå honom närmast röstade för inkomstskatten. Flere män af venstern af olika nyanser såsom Högsbro, Bojsen och N. Hansen röstade icke. J. A. Hansen och Berg höllo visserligen tillsammans under anfallet; men den djupa rivalitet, som råder mellan dessa båda ledare var endast beslöjad. Redan en vecka derefter måste J. A. Hansen se, att Berg motarbetade honom och i frågan om tulltjenstemännens lönetillägg föranledde en omröstning från venstern, som var i hög grad hotande för honom. Talleyrand inskärpte hos kommande politiker: avant tout point de zele, men J. A. Hansen och Berg följa icke denna regel; derföre blef också deras seger derefter. En annan omständighet, som gör det ännu mera besynnerligt, att man med så svaga krafter velat försöka att framkalla ministerförändringar, är de förestående valen. Danmark hör i sanning icke till de länder, i hvilka de stridande partierna måste eftersträfva att vara vid styret under valen för att kunna inverka på dessa. Här föredrager man tvärtom att låta motståndarne behålla taburetterna under valperioden, för att hafva ett litet agitationsmedel mera till hands och med det nyvalda thinget kunna börja striden. Hade man verkligen reella afsigter med framkallandet af en ministerkris, då hade det varit långt förnuftigare att vänta till hösten, för att se hvilket folkething valen skapat. Kanske man efter de nya valen kunnat få en säkrare majoritet att räkna på, kanske också motsatsen, men i hvilket fall som helst skulle man vetat besked om något, som man nu icke vet, men som vore af stor betydelse för situationen. Nu har man i stället börjat striden med otillräckliga krafter och i otid. Resultatet blef att en af ministårens skickligaste medlemmar stupade imisshugg. Svärdet Tirfing var draget och kräfde finansministerielt blod, innan det åter stacks i skidan, men ministeren i sin helhet har icke alls blifvit träffad deraf. Den har icke gjort sig solidarisk med Fenger och beröres icke af det nederlag denne mycket riktigt lidit. Vi tro, att de skola få rätt, hvilka tro, att ministerstormen endast skall leda till en ombildning af ministeren. Hvilken betydelse detta kan få, detta skola vi en annan gång göra till föremål för undersökning. Här vilja vi endast framhålla, att ett sådant resultat skall medföra gynsamma chancer för ministeren eller åtminstone icke idel ogynsamma. För venstern förvandlas härigenom denna seger med nödvändighet till ett nederlag. Den skall endast ha, lyckats att slå en medlem af den nuvarande ministåren ur brädet och just den medlem, som minst förtjenade det och med hvilken den sjelf helst underhandlade, och slutligen att ha gifvit ett ytterligare skäl för att viicke äro mogna för ett parlamentariskt styrelsesätt. 1 Hvad är rätteligen stadgadt rörande rekrytåldern vid indelta armån? Besvarandet af denna fråga är just nu af stort intresse, då, såsom bekant är, konstitutionsutskottet beslutit för riksdagen