Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

rm ——— Lp ett uppstått tycke mellan Tom Clanwaring och squire Ardes unga dotter hade gifvit mylady ny ifver och ny kraft att göra sig honom qvitt. Han skulle således bort! Kära barn, bullra inte så svårt. Var nu snäll, Emma, och gå litet tystare till vägal Slutar du inte upp med detta förbannade skrammel och rammel, så slänger jag den här borsten i skallen på dig! Hör du ej hvad jag säger dig? Den bedjande varningen yttrades af mrs Black; den brutala af hennes man, hvilken under det han talade hade kommit öfver en handborste, som begagnades för spisen och som låg beqvämt till för honom att gripa tag uti. De båda makarne sutto på hvar sin sida om eldstaden, bedröfliga att åse. Stackars mrs Black, numera en hjelplös krympling, liknade mera en skugga än en lefvande varelse. Hennes lilla, vissnade, infallna ansigte, med sitt beständiga uttryck af förfäran, var för jämmerligt och man förvånade sig mest öfver att denna arma varelse kunnat lefva så länge. Black tycktes, hvad helsotillståndet angick, icke vara stort bättre deran, än sin hustru. Också han var numera nästan aftärd till en skugga, ehuru han, äfven under sina bästa dagar varit mera mager än fet. Hans ansigte hade ett uttryck af spänd förväntan och hans blick irrade ständigt oroligt omkring, liksom under afvaktan på någon obehaglig öfverraskning. Menniskorna, som alltid skola lägga sig i andras förhållanden, tolkade hans underliga miner på ett löjligt sätt; de menade att han lefde en beständig fruktan för att få se Robert Owen och att det var denna spökrädsla som sjort honom så aftärd och föråldrad. (Forts