Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 2

Å j ende brott af såmma art, — Frih. De Geer — som ansåg att, fastän vid nya strafflagens utarbetande inga så stora straffnedsättningar egt rum för något brott som för stöld, man kanske ändå hållit sig nog mycket fast vid 1734 års traditioner, hvars lag mycket strängare betraktade våld mot egendom än mot person — ville ej motsätta sig hvarken reservantens eller utskottets förslag, hvilket som hade största utsigten för sig, ehuru han föredrog utskottets redaktion. För att få en bestämmelse rörande preskriptionen, önskade han dock helst återremiss: Bifall till utskottets förslag yrkades af hrr Hasselrot, von Koch, Mörner och Almqvist, af hvilka i synnerhet den sistnämnde betonade att tidslängden i straffarbetet spelade en mycket obetydlig roll med afseende å fången. När han begår brottet, tänker han hvarken på ett eller flere års straffarbete, utan boppås ätt umndslippa. Den längrö fängelsetiden afhåller honom således ej från brott. Ej heller vinnes genom den samma något med afseende å fängens förbättring. För staten medför den deremot en bestämd kostnad. Ofta kan för öfrigt en andra eller tredje resas stöld vara af mindre betydelse än den första, ty den förra kan snarare hafva sin grund iren nöd. Fastställandet af ett minimum här vid lag, enligt hr v. Sydows förslag, lägger hinder i vägen för domaren att fälla en så mild dom, som hans öfvertygelse eljest skulle förestafva. Ej heller borde den omständigheten, att vår strafflag vore så ny, hindra omgörandet af den samma i en detalj, ty sedan 1864 hade de festa strafflagar i Europa blifvit omarbetade i en mildare anda, hvarpå exempel anfördes. För afslag å betänkandet yttrade sig endast hr Nordström, men detta på den grund, att han ansåg en revision af hela strafflagen behöflig, en äsigt, som dock motsades af de fleste andre talare, på grund dels deraf att en dylik revision skulle tarfva en allt för lång tid, dels deraf att åsigterna ej i de flesta andra frågor hunnit så stadga sig, som fallet är i den nu förevarande, Flere af de omnämnda talarne yttrade sig mot den föreslagna återremissen, emedan lagutskottet ej gerna, så långt efter motionstidens slut, kunde upptagå till behandling ett alldeles nytt förslag, sådant som det af hr v. Gegerfelt väckta, Hr von Koch ansåg att, om man vill vinna något i denna syftning, borde väntas dermed till en annan riksdag, och önskade då förslag om införande i vår lag af en dylik institution, som den i Frankrike s. k. rehabilationen med afseende å alla brott, hvilken vore konseqvensen af hr v. Gegerfelts förslag i ett partielt fall. Återremissens grundlagsenlighet försvarades deremot af hrr v. Gegerfelt och frih. De Geer, af hvilka den förstnämnde ansåg för besynnerligt, om man ej, vid fråga om lindrande af straff för itera-. tioner, skulle kunna besluta att endast lindra dem i ett visst fall, d. v. s. genom be-. stämmande af preskriptionstid. Vid anställd votering bifölls utskottets förslag med 50 röster mot 36, som voro för återremiss. Utskottet hade föreslagit att hr Hiertas förslag till aflWelpande af de olägenheter, som medfölja det nuvarande systemet för yngre förbrytares afstraffande icke måtte till någon åtgärd föranleda, äfvensom derom, att fånge som lider af kroppseller sinnessjukdom, måtte behandlas annorlunda än andra fångar, icke måtte till någon åtgärd föranleda. Detta gillades. Likaledes afslogs i.enlighet med utskottets förslag, att hr Åke Anderssons förslag till lagförändringar, äfvensom hr Tjernlunds motion angående upphäfvande af dödsstraffet ej måtte till någon åtgärd föranleda. Angående den Isenare motionen yttrade sig dessförinnan Ihr Bergstedt, som på skäl hemtade ur de nyare filosofiska, psykologiska och fysiologiska åsigterna ej fann det afgjordt att man lännu borde obetingadt yrka dödsstraffets lafskaffande, ehuru väl tal:s sympatier lågo åt detta hålll Hr Hasselrot framställde Idock ett sådant yrkande och likaledes hr I v. Koch, som höll ett långt föredrag i ämnet. Bankoutskottet hade hemställt, att kasIsaskrifvaren A. Bagge, derest han före utgången af innevarande år, utaf den fordran, riksbanken eger uti förre kronofogden E. Gagners konkurs, eller 81,427 rdr 26 öre, inbetalar 23 proc., utgörande 20,356 rdr 81 öre, deri inberäknadt det belopp af 11.500 rdr, som Bagge redan i riksbanken nedsatt, må befrias från allt vidare kraf i och för den ansvarsskyldighet till riksbanken han iråkat för af Gagner falskeligen skrifna och i riksbanken belånade skuldförbindelser. — Detta bifölls. Konstitutionsutskottet hade föreslagit en förändring i. 11 och 12 22 R. F. angående handläggningen af mål som angå förhållandet till utrikes makter. Detta förslag förkastades på framställning af frih. De Geer, . som framhöll att genom den föreslagna lydelsen det skulle kunna inträffa, att dylika mål, hvilka ej skola komma till svenska riksdagens kännedom, dock genom norska Istatsrådet, som eger skyldighet att meddela norska storthinget sina protokoller, skulle blifva detsamma delgifvet. Statsutskottets utlåtande i anledning a IK. M:ts proposition angående beviljande af visssa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna medel utföras, gaf anledning till en längre diskussion, på grund af förslaget att för dylika anläggningar måtte erhållas upplåtelse af för anläggningen erforderlig kronans jord äfvensom kostnadsfritt begagnande af å kronans egor belägna kalkoch stenbrott. Under diskussionen, i hvilken grefve C. G. Mörner oftast hade ordet, framställdes af denne ett tvifvel om ej det äskade medgifvandet strede mot grundlagen, hvilket tvifvel af hr v. Gegerfelt delades. För att få denna sak klar blef ärendet slutligen återIremitteradt,