Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 2

Hon förklarade att antingen hon eller jag måste vara derifrån. Näåturligtvis hade jag intet val. Men hvad var orsaken ? Den föregifna orsaken var att jag skulle framburit sqvaller till min farfar, hvilket jag ej hade gjort. Verkliga skälet, var att hon inte ville ha mig med vid bordet. Ja, men hvarföre? frågade May åter. Hm; hon hade väl sina små skäl, kan jag tro, ljöd Toms föga upplysande svar, medan ett leende låg öfver hans mun, Gissade May till meningen? Kanske, Hennes kind öfvergöts af en ljuf rodnad. Tom, sade hon sakta och blickade åter upp. Jag kan ej fördraga lady Lydia. Men, May, detta är hvad jag nödgas kalla otacksamhet, svarade han skrattande. ;Hon säger sig tillbedja dig. Gör hon det? Om jag vore som du, Tom, så skulle jag akta mig för att tvista med henne. Hon skall slutligen kanske lyckas i utt få bort dig; jag vet att hon försöker letta. Jag vet detsamma. Ibland tror jag att won skall lyckas. Skulle du sjelf vilja bort? Nej; jag stannar hellre der jag är — ör min gamla goda farfars skull. Hade det gällt lifvet, skulle han icke förnått hindra det uttryck som blixtrade tilli lans ögon, då de mötte blicken ifrån Mays. Detta uttryck sade lika tydligt som ord, att let fanns äfven en annan, för hvars skull an önskade stanna. Mays hjerta klappade ögt af sällhet. Hvad tänker du på, barn? yttrade mr. irde till sin dotter, sedan deras gäster ått och han tändt sitt ljus för att gå till vila. (Forts 3)