Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 2

nom, alltifrån den stund, då han höll Tom som ett stackars, spädt barn på sina armar vid den bädd der modren hvilade blek och stelnad i döden och Geoffry satt gråtande och stödde sitt hufvud emot väggen. Squiren , hvilken under förklaring att han icke kunde smaka en bit, blott hade satt sig ned för att skära kalkonen, vågade ändå smaka litet deraf; — jo, min själ var det icke så godt, att han tog sig ett stycke till, och så ännu ett och så ytterligare ett. Hans hufvudvärk försvann, som genom trolleri och snart kände han sig så rask som någonsin i hola sitt lif. Dylika improviserade, små fester äro ofta vida gladare än de länge förberedda; så var ifven förhållandet här. Vi erinra oss huru len gamle, hederlige landtpresten i Wakeield yttrar, med anledning af ett dylikt tillälle: Jag vet inte huruvida vi voro qvickare in vanligt; hvad jag bestämdt vet, är att ri skrattade mera än vanligt. De glada rösterna och munterheten vid quirens bord denna afton, borde kunnat höas halfvägs till Hurst Leet. Alla ansigen voro leende, alla sinnen lugna och nöjda; fven mrs Arde glömde sin halfvissa oro ch gaf vika för stundens trefnad. Denna uldagsmiddag var utan tvifvel en ibland de ladaste inom de tre förenade konungariena: en afton, hvaraf minnet skulle qvar tå som en ljus och oblandad sällhet, under n kommande tids alla bittra och grymma röfningar för tvenne unga, älskande hjeran. Hvad var denna gång på färde der hem1a? frågade May Tom i förtroende, då ändelsen förde de båda unga tillsammans ne i salongen. Förbjöd mylady dig verkgen att komma till bordet?