Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 2

fullkomligt drifva bort honom från Beech hurst Dene, egde sin grund i lady Lydia oro för att han kunde stå i vägen för Jar vis planer. Han tyckte sig nu hafva god skäl att le åt hela tillställningen, tryg: som han kände sig åt att May aldrig skull lyssna med välbehag till Jarvis Clanwa rings kärleksförklaringar. Då squire Arde under dagens lopp fan: att han icke blef bättre, nekade hans hustri och dotter bestämdt till att lemna honon och en middag arrangerades i största has hemma. Mrs Arde skref då den ofvan nämnda biljetten till Beechhurst Dene oci skickade en middagsbjudning till missern: Dickereens, två medelålders, glada och språk samma, nära grannar, hvilka åtnjöto myc ken vänlighet af familjen, Kanske till sto1 del emedan de hade förlorat mesta delen ai sin förmögenhet. Sällskapet, deribland äf ven mr Arde sjelf, skulle just sätta sig till bords, då Tom steg in. Alla tycktes blifva förvånade öfver att se honom; May rodnade som en ros. Vill ni gifva mig middag i dag, sir? Om du så önskar, svarade squire. Du är välkommen, Tom, Har någonting händt vid Beechlurst? Jag har förtörnat lady Lydia, men detta är, som ni vet, sir, ingen ovanlig händelse — och hon har förbjudit mig att taga plats vid bordet. Jag tänkte derföre — efter let är juldagen, att kanske ni och mrs Arde skulle vilja gifva mig en plats. Han yttrade detta halft skämtsamt, halft ullvarligt. Betjenten framsatte en stol bredvid Mays och squiren blef efter band friskare och gladare till lynnet, ty Toms hjertiga väsende och behagliga yttre tycktes verka lifvande på hela det lilla sällskapet. seorg Arde hade alltid tyckt väl om ho