Aftonbladet – 4 mars 1872, sida 3

Frågan om rättighet för de norska statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar. Den tid af nära fyra veckor, som förflutit, sedan storthinget sammanträdde, lär icke ha lemnats obegagnad. I utskotten, hvilka kunde begynna sitt arbete ögonblickligt cfser sedan storthinget blifvit konstitueradt, skall det ha arbetats ganska flitigt, och man börjar nu referera det ena betänkandet efter det andra, och dessa betänkanden kunna derefter företagas till behandling och afgörande. Så t. ex. referades i lördags konstitutionsutskottets betänkande rörande det hvilande grundlagsförslaget om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar. Hvad utgången af denna vigtiga sak beträffar, så anse dess anhängare det nu sannolikt, att den skall vinna de för en grundlagsförändring erforderliga två tredjedelarne af rösterna för gig, hvilket ytterligare bestyrkes devat, atticke en gång inom pressen nåXdt motstånd tyckes uppstå mot den, Den enda tidning, som — så vidt jag har kunnat finna — bestämdt har uttaiat sigj emot reformen, är den religiöstpolitiska veckotidningen Fsdrelandet (den norska Väktaren). Genom Morgenbladet ha några betänkligheter framställts i afseende på reformens proktiska sida; man har nemligen varit af den meningen, att den skulle göra en kostsammare och större departementsadministration af nöden, om statsråden skulle förnöta en del af sin tid med att deltaga i representationens förhandlinsar; men något verkligt bestridande af reformens nödvändighet och lämplighet har man ännu icke sett i pressen, och något sådant skall icke ske, då det icke ännu så nära sakens slutliga afgörande har skett. Striden skall således komma att stå i sjelfva storthinget. I konstitationsutskottet, som har haft saken till förberedande behandling, hafva sex bland. medlemmarne tillstyrkt bifall till det hvilande förslaget, hvaremot de öfrige tre — professor Asohehoug, stiftsamtmannen Kyhn och hemmansegaren Vaalen — ha afgifvit iissenterande votum (reservation). Denna konstitutionsutskottets minoritet utvecklar först utförligt, att efter hennes uppfattning de praktiska fördelarne af reformen inga; lunda äro så stora, som dess anhängare mena, Största vigten lägger hon likväl på sakerg politiska sida, förmenande, att statsrådengs deltagande i storthingets förhandlingar måste eller åtminstone mycket lätt kan leda till parlamentarisk regering, — att detta styrelse sätt, huru mycket än i många afseenden kan