AD UVA vie HAVE SUV 0 UMIVERASEN MS UD variga kampen mellan patricier och plebejer och huru de senare genom de liciniska lagarne vunno politisk likställighet med de förre, yttrar han: Men då demokratien sålunda kommit till maktens spets, var det också förbi med herrligheten. Marius, en rå, men tapper, kraftfull och äregirig plebej, hade blifvit en af konsulerne; aristokraten Sulla, en lika så tapper och kraftfull, men grym man den andre. Då upplågade inbördeskriget på fullt allvar mellan de nu på begge sidorna stora och mäktiga partierna. (sid. 52). Att nära tre århundraden lågo emellan antagandet af de lici-niska lagarne och det borgerliga kriget unI der Marius och Sulla, att under denna tideIrymd genom den romerska krigsoch eröfringspolitikens återverkan på de inre förhållandena småningom uppstod en ny, på embeten och-rikedom grundad aristokrati å ena sidan, ett proletariat å den andra, och Jatt det var mellan dessa — icke mellan de gamla stånden, patricier och plebejer — som de strider utkämpades, hvilka slutade med republikens undergång; allt detta kar icke gerna vara obekant för författaren, ehuru han i sin ifver att bevisa demokratiens förderfliga följder råkat glömma det. Betraktelsen af de klassiska folkens re publikanska tidsålder finner han föga glädjande och uppbygglig; och detta, oaktadt denna tidsålder just infaller i dessa nationers blomstrande ynglingaålder. Häruti tyckes han vilja se ett historiskt bevis mot det republikanska styrelsesättet. Men: dessa forntidens republiker kände och er: kände icke — hvilket författaren sjelf erIkänner — individens rätt och betydelse Deras lyten och deras slutliga fall kunna således icke bevisa något mot det samhällsideal — frihet, jemlikhet, broderlighet — Thvartill vår tid sträfvar. Redan den stora utsträckning. en sådan institution som slafveriet inom dem hade, bör vara tillräcklig! att förklara deras hastiga förfall efter en kort, drifhusartad blomstring, utan att man just med författaren behöfver söka orsaken deruti, att de saknade det uppenbarade ordet, Jesu Kristi kärlek, försoningen i honom och hans dagliga nåd. Då han kommer in på historien om den nya tidens republiker, söker han visa, att den lycka och det lagn Schweiz åtnjuter icke bero på det republikanska styrelsesättet, utan dels på gynnsamma yttre förhållanden, dels ock förnämligast på invånarnes gudsfruktan. Han hyser derföre stora farhågor för detta lands framtid, till följd af rationalismens och otrons framsteg. Hvad amerikanska unionen beträffar, erinrar han om att den, ehuru ännu icke hundra år gammal, redan upplefvat ett det blodigaste inbördes krig. Att detta krig var en följd af det i sydstaterna herrskande slafveriet, som i och för sig hade ingenting att göra med det republikanska styrelsesättet, och att den amerikanska republiken utan någon författningskris lyckades afskudda sig denna förderfliga institution, derom nämner hån icke ett ord. Kapitlet om republiken afslutas med en salvelsefull. med citater ur bibeln späckad vederläggning af Emili Castelars bekanta tal i spanska cortes om monarki eller republik. Den svenske bearbetaren har här funnit lämpligt att i en not (sid. 72 och 73) bb foga ett utdrag ur en korrespondens till en svensk tidning från början af 1871, uppfylld af smädelser mot den berömde republikanen. I allmänhet kan bearbetaren mäta sig med författaren i konsten att skapa fria historiska fantasier, såsom då han säger, att den tredje Napoleon frivilligt bortskänkte sin makt åt representationen och nöjde sig med att i sjelfva verket blott vara president i en republik, fastän med bibehållande af sin ikejsartitel. (!) Författaren finner urbilden för det borgerliga samhället i en patriarkalisk familj, der husfadren herrskav, men med godhet och rättvisa, och de öfriga villigt lyda. Med stöd af Pauli yttrande: Mannen ä qvinnans hufvud; likasom församlingen är Öhrjieto underdånig, så skola ock qvinnorna vara sina mäp nnderdåniga i all ting, betraktar han qvinnans undergifvenhet under mannen såsom en gudomlig anordning och anser, att hvarje qvinna, som icke genom uppfostran blifvit bortskämd, skall veta att finna sig i denna underordnade ställning. Enligt samma auktoritet framställer han äfven förhållandet mellan husbonde och tjenare såsom en gudomlig anerdning. Hvarföre icks äfyen slafveriet? De tjenare, hvilka Paulus uppmanar till lydnad för sina herrar, voro ju slafvar! Mer familjen är samhällets grundval. Kan samhället då lyda andra lagar, än dessa tydliga och klara Guds ord! Det upproriska förnuftet må således icke förgöka att finna något högre samhällsideal, Menniskoanden tommer till korta, när den vill öfvergifva den bimmgiska högskolan. Författaren finner det lofvärdt och fullkomligt i sin ordning, att arbetarne genom associationer, sparkassor m. m. söka förbättra sin ställning och sörja för sin framtid, blott de förhåna sig såsom beskedliga och snälla barn och framför allt icke eftersträfva politiska rättigheter. Att söka utrota fattigdomen anser han dock otillständigt, emedan man derigenom skulle gifva dementi åt dessa ord, hvilka i det s. k. Johannes-evangeliet tilläggas Kristus: I skolen alltid hafva fattiga omxring eder. Kapitlet om å2 olika kristna bekänhelserna är hållet i en anda af tolerans, som förtjenar erkännande, Med den haifhet, som i allt utmärker denne författare, ryggar han emellertid tillbaka för det fullständiga genomförandet af religionsfrihetens id6. Den Blik paa vore norske Forholde, med hvilken originalet afslutas, har af den svenska bearbetaren blifvit utbytt mot en blick på det svenska samhället, i hvilken han lemnar en kort öfversigt a Sveriges samhällsskick och varnar för republikanism och alla andra slags politiska kätterier. — Sedan et föregående det republikanska styrelsesättets faror och oli genheter i allmänhet framhållits, söker han här visa dess olämplighet specielt för Sverige. Hans hufyudargament i detta hänseI ende synes vara det att Sverige antid var rit styrdt af konungar, ett argument somj