Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 3

— Folkskolan och folket. I Skånska Posten läses följande: Folkskolan borde utgöra folkets käraste vän, ty det är den som skall görat. Det är genom henne, som upplysning skall sprida sig bland de lägre samhällslagren, och så länge hon ännu be finner sig på en lägre ståndpunkt, skall också vår allmoge förgäfves söka att höja sig i intellektuelt afseende och såsom fullmyndiga medborgare. Tyvärr tycktes denna sanning dock af få vara insedd. Folkskolan omfattas sällan med intresse, tvärtom betraktas den ofta såsom ett nödvändigt ondt, en tunga, som man endast underkastar sig, emedan man måste. Intet under således, att försök göras, att så mycket som möjligt hindra denna tunga, äfven om folkundervisningen derigenom än aldrig så mycket skulle komma att sitta emellan. Vi kunna i dag anföra ett mycket kraftigt, fastän sorgligt bevis i detta afseende, En skollärare B. i Röke pastorat blef för flera år tillbaka af folkskoleinspektören förklarad vara oduglig, Han nödgades derför först en tid låta sin befattning skötas af vikarie och blef slutligen afskedad eller förmådd att taga afsked. Mannen hade sålunda allt skäl att anse sin bana som lärare afslutad, men allt gick bättre än han kunnat tro. För någon sid sedan skulle en ambulatorisk skollärare antagas i Hörja församling. Man brydde sig härvid icke om lärarens skicklighet, man tänkte endasi på hans lön. Man funderade på, hurt denna skulle kunna blifva så ringa som möjligt, och snart kom man att tänka på afskedade skolläraren B. Denne tillfrågades och förklarade sig nöjd med en lön, som understeg deras djerfvaste förväntningar, Kyrkostämma hölls och den person, som en gång blifvit förklarad fullkomligt oduglig att meddela undervisning, blef nu åter antagen till lärare, Naturligtvis reserverade sig tjenstgörande pastor emot fetta avita beslut, — Hvad tycks om ett lylikt beteende? Många sådana bevis, om in icke alla fullt så bjerta, skulle kunna ramdragas för den evilja, som ännu på många ställen är rådande emot skolan, Hedrande, undantag gifvas, det är sannt, men de äro endast undantag. Regeln är, om in icke alltid ovilja, så dock likgiltighet.