Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 2

som alltid förmådde bortjaga molnet rå lady Lydias panna, hennes äldsta och mest älskade son. Aldrig kunde två personer finnas, hvilka mera liknade hvarandra än Jarvis Clanwaring och hans mor. Hos denne unge man fanns icke ett drag som påminte om hans fars slägt. Lång, mager och mörk, hade han samma tunna, hårdt sammanpressade läppar som modren, samma oroliga, svarta ögon. Hans kolsvarta mustascher voro trotsigt uppvridna och hela uttrycket i hans ansigte vitnade om lefnadsmätthet. Men icke förthy var kapten Clanwaring rätt ovatyckt af sina vänner och i stora verlåen. En allvarsam sjukdom hade förskaffat honom en långvarig tjenstledighet och till sin helsag återvinnande passerade han denna tid dels i London, dels vid Beechhurst Dene, Jarvis, började sir Dene med en viss stränghet i rösten, hvarför var du inte i kyrkan i dag ? Jag försof mig, sir. Jaså, du försof dig! Jag vet just inte huru det kan förhålla sig med den saken: en half timme inpan jag kom ut frågade jag efter dig och Gander sade då, att du var uppe och höll på att skrifva bref inne i ditt rum. Det är min vilja att hvar och en i mitt hus skall bivista juldagens gudstjenst. Jag trodde att du visste det. Jarvis Clanwaring lyfte långsamt på hatten, för att göra slut på samtalet, men svarade intet, En klarsynt iakttagare — något som sir Dene icke var och aldrig hade varit — skulle kunnat märka ett doldt hån i den unge officerns min och gest. Med ett hjertligt afskedsord till damerna jemte uppmaning att icke komma för sent till middagen, åkte sir Dene vidare, (Forts.)