Aftonbladet – 28 februari 1872, sida 3

och han hade ej heller 1 skäl derför angifna. ytterligare afsöndrande fr all vår sträfvan borde gå som åtföljt den k. propositionen, det statsrådsprotokol funnit någ öljden skulle blifva e n Norge, då deremi ut på en så nära a Tydligt vore dessuton ifråga varande militärattachå är till verl inslutning som möjligt. vid 2tt, if af lig nytta för vårt lan d, och talaren vågade bestrida det, han är det äfven för Norge. Hva erföaföfIda utärTföre då ställa så till, att de båda länderna hya för sig måste aflöna en sådan attache? Skedd det för att visa en minskning på den förelig gande hufvudtiteln, så vore den i sanning af ir tet värde, då samma utgift dyker upp redan P den nästa. På de anförda skälen instämde talaren i deta frih. Åkerhjelm gjorda yrkandet, Grefve Sparre vitsordade, att hr Hedins före drag innehållit åtskilligt, värdt kammarens upp märksamhet, särskildt i det afseendet; att då svenska diplomatiens åtgöranden böra hufvud sakligast afse våra affärsförhållanden med främ mande makter. Om talaren det oaktadti likke hr Hedin all den tacksamhet, hvaraf han g. meå den föregående talaren ef kunde hembär or tala större förtjent, så komme det sig deraf, att, e rens åsigt, det i synnerhet tillkommer der lig arlamentariska förmågan, att i sitt upp trädande iaktta; talet icke ställes ga den uppmärksamhet mot sic sjelf och den aktnin; g för medrepresentanter, ati å andra sidan gränsen för det tillbörliga. Hr Hedin hade gjort sig förtjent a anmärkningar i detta hänseende och talaren ville derför påminna honom om en 2 i grundlagen, som säger. att ingen tillåte sig under kamrarnes diskussioner personligt förolämpnnde uttryck. Det vore icke på sin plats att benämna statens tjenare med binamnet dynasti eller att tala om unslingssystem och dylikt. Ej heller kunde tas aren gilla det sätt att resonnera, som utgår derifrån att vi skola smutskasta vårt eget fädernesland och i såväl egna som utlandets ögon nedsätta oss sjelfva, ty lika visst, som det är, att vår nation icke bör invagga sig i den förestäliningen, att vi i den politiska verlden betyda något synnerligen stort. lika angeläget vore det, att nationen genom sina representanter bibehålier aktningen inför utlandet och ett faktum inom den politiska verlden är, att den, som förnedrar sig sjelf, ingalunda varder upphöjd. Allraminst tillkomme det representationen att förgäta hvad vi äro skyldiga våra historiska minnen. Hr Hedin hade med förvåning och ogillande citerat ett yttrande af en numera afliden ledamot af konungens råd, angående Sveriges maktställning 1856 jemförd med 1871 års. Talaren ville icke ingåi något bedömande af vår nuvarande mak ning, men hade meningen med hr Hedins anmärkning varit den, att vi, derföre att vi numera ej väga så mycket i den politiska vågskålen, kunna åtnöja oss med dåliga diplomater; så , måste talaren på det kraftigaste protestera mot en sådan uppfattning. Till följd af antagna grundsatser strängt hushållssam hade dock ta.laren alltid vidhållit den principen, att i fråga om nationens representerande i utlandet intet knussel finge råda. Talaren slutade med att ännu en gång uttrycka sitt ogillande öfver det sätt att inom representationen yttra sig, hvilket öfverskrider til örlig-p hetens gränsor. Frih. Åkerhjelm erkände äfven, att hr Hedins j anförande var mycket sakrikt och bar vitne om stora förstudier, men ville på det kraftigaste uttala sitt ogillande öfver de personliga Angrepp, han deri tillåtit sig, synnerligast i hvad de rörde den nyligen aflidne utrikesministern. grefve Carl Wachtmeister, hvars minne skall fortlefva långt sedan dagens hjeltar för alltid försvunnit i glömskans mörker. Tal. ville icke ingå i någon detaljerad granskning af de uppgifter, hvarmed hr Hedin späckat sitt anförande; hans åsigt vore remellertid den, att dylika uppgifter endast egaå den vigt, som den, hvilken frambär dem, kan gifva åt sitt eget värde. För öfrigt vore det talarens övertygelse, att det endast tillkommer K. M:t att enligt grundlagen framlägga förslag till ändringar i ifråga varande hänseende. Re presentationen åter egde blott rätt att önskningsvis tillkännagifva sin åsigt. — Anmärkningarna rörande befordringssystemet måste tal. tillbakavisa, såsom varande helt och hållet obetogade. Det vore väl möjligt, att den svenska diplomatien icke lyckats uppamma några oförviuiga per: sonligheter, men nekas kunde ek iGka a om : 2 vv unck icka, ätt den räknat många framst förmå : Hr Hedin -senda förmågor. . Liss Qt 7 wssryckte sin tacksamhet not hrr 0 sot Tarsson och Sparre. för det de undersat honom om hvad grannlagenheten bjuder. Deremot kunde han icke vara tacksam för den uppenbara misstydning af talarens ord, som dön ärade Wenersbörgsrepresentahten fn sig skyldig till, och på hvilken han grund ning mot tal. att hafva smutskastat sin nation. Protokollet shulle vitna, om denna beskyllning vore sann eller ej, och i hvilket fall som helst skulle tal. ej följa den ädle grefvens exempel och ur detsamma bortjustera, hvad som kunde vara misshagligt för en elier annan. Till kammarens ledamöter hemställde tal. emellertid, huruvida han smutskastat sin nåtion eller nedsvärtat svenska folket. då han sagt, att det är farligt att invagga sig i alltför stora förhoppnin: ar om vår maktställnings trygghet. — Hvad eträffede frih. Åkerhjelms åsiot om en anmärknings värde, så måste tal. erkänna, att det vid många tillfällen kunde vara beqvämt nog att acceptera den, men förmodade dock, att den af kammaren icke gerna kan godkännas. För att illustrera sitt på förmiddagen gjorda påstående om den jemförelsevis obetydliga väluta vi erhålla i utbyte mot den dryga utrikesbudgeten, ville talaren i öfversättning meddela några citater ur en engelsk statistisk kalender, hvars un gifter om Sverige tillkommit genom officiella meddelanden från, sem talaren trodde sig hafva bekant, vårt utrikesdepartements expedition. Der förekomme bland annat, att landet bebos af 3 millioner jordegare, att riksdagens kamrar ega rätt för upp ysningars vinnande till sina sossioner kalla icke allenast statsrådets ledamöter utan äfven vitnen o. s. v. Såsom någonting tröstande ville dock tal. underrätta kammaren, att för utrikesdepartementets räkning under år 1869 blifvit inköpt Ekelunds svenska historia i kort sammandrag, hvadan det är ntt antaga, att historieforskningen numera icke ligger helt och hållet nere inom nämnde departement. r Key erkände, att hr Hedin Mott sutti mycket, samt med d de rr odelade yt bertte exempel på huru med oftast — ..vasendet afsedda medel allt som -s10828 Utan motsvarande gagn. Tal. hoppades emellertid, att den närvarande utrikesministern skall fästa afseende vid de framställda anmärkningarne och göra allt hyad på honom ankommer, för att ändring må vinnas i de rådande missförhållandena. . H. ex. grefve v. Platen uttryckte sin tacksamhet till hr Hedin för det sakrika anförandet och förklarade sig hans ex. i många fall instämma i de gjorda anmärkningarne, hvilka han skulle egna all möjlig uppmärksamhet. Att till besvarande upptaga dem vore tal. nu ej beredd och hans tjenstetid hade ännu varat alltför kort, för att man skulle kunna fordra, att han hunnit sätta sig in i en sådan mängd främmande förhållanden. Om lönerna på en del platser kunde anses väl höga, finge man å andra sidan ej förgäta den stegring i lefnadskostnaderna, som på senare tider nästan allmänt inträdt. Med all aktning för enhetssträfvandet de tre skandinaviska länderna emellan, måste dock tal. sätta sig emot ett gemensamt konsulsväsende, hvilket, då handelsintressena äro så olika, helt naturligt skulle alstra mycket trassel och obehag. Hvad slutligen beträffade insinuationen, att de uppgifter, som legat till grund för den åberopade engelska kalendern, varit officielt begärde och meddelade, sade sig hans ex. hafva anledning tro, att så icke vore fallet. at sin beskyll1