Aftonbladet – 27 februari 1872, sida 2

jöra de rent pedagogiska, utan de medborgeriga och fosterländska intressenas tillgodose onde till sin hufvudsak. Det är också af letta skäl, som vi anse, att i närheten af skolorna boende, af allmän högaktning upp burna personer äro mycket lämpligare till inspektörer, än några med de lägre skolorna laborerande folkskole-inspektörer eller folkskolelärare-instruktörer. — Hufvudsaken är, att icke den friska lifskraften och andan örqväfvas af något vid barnoch ynglingaroverken brukligt, men för dessa skolor förderfligt formalitetsväsende. Men — torde någon invända — hvartill allt detta? Kunde icke skolorna förses med så billiga lärarekrafter, att intet dylikt behof af riksdagens biträde vore behöfligt? — Dess värre kan detta icke ske. En folkhögskollärare, hvilken icke står på en mycket hög punkt af bildning, är oduglig eller, än värre, förderflig. Vi fästa oss icke vid hvilka examina han har tagit eller icke tagit; men kräfvas måste, att han är en man, som studerat djupt och allvarligt, som älskar folket och som förstår att med detlefvande ordets makt gifva dess söner just allt det bästa, som han sjelf eger. Men perso ner af detta slag kunna icke lefva af de löner, som nu bestås de flesta af Sveriges folkhögskollärare, helst lifvet på landet för en icke landtbrukare, såsom bekant, är vida dyrare än samma lefnadssätt i en stad. Man må ej heller föreställa sig, att den andliga vakenhet och den uppmärksamhet på tidens rörelser, som böra utmärka en folkhögskolärare, svårligen kunna underhållas, utan tilifälle att i någon mån följa litteraturen. Vi se huru vissa embetsmän i våra landsorter allt för ofta sjunka ned i fullkomlig dåsighet, och vi kländra detta; men felet är icke alltid blott den skenbart felandes. Nöens stämma förbjuder att göra en utgift, ör hvilken hustru och barn skulle få svälta. Om ej folkhögskolorna understödjas med statsbidrag, så att deras ställning betryggas, och så att elev-afgifterna kunna sättas billigt, men lärarne likväl nödtorftigt aflönas, så komma skolorna successivt uti allt sämre och sämre händer, och blifva till sist experimentalfält för lösdrifvare på det and: liga området, i stället för hvad de eljest lofvat att blifva, nemligen en vilsignelse för fosterländet och en stolthet och ära för den svenska allmogen. På den frivilliga hjelpsamheten kunna de ej länge ensamt bygga, ty de äro alltför hederliga att söka väcka någon slags fanatism och attlefva på en sådans blindvis slösade gäftvor. Inom den svenska allmogen saknas visst icke män, som inse vigten och nyttan al dessa skolor; många omfatta dem med in tresse, besöka dem och åhöra föreläsningar ne. Men klart är, att om de i så betydlig mån skola vara beroende af frivilliga gåf vor, skall det oegennyttiga, fosterländska sträfvandet hos dem, som för egen del med glädje uppoffrat och arbetat för saken, ut tröttas. 4