Aftonbladet – 27 februari 1872, sida 2

Glödande af längtan att vara sitt fosterland till gagn hafva några unge män i våra dagar bortkastat de utsigter och den tryg-i5 gare samhällsställning, som de gamla elementarläroverken erbjuda, för att egna sin lefnad åt sjelfva folkets upplysning. De hafva der vid lag haft att kämpa mot okun nighet och oförmåga bland folket att inse sitt eget behof, på samma gång de fått underkasta sig många, ja otaliga hårda domar af personer, hvilka, stundom af alldeles motsatta skäl, ytterst ogerna se, att folket genom kunskapens makt lyftes, stärkes och förädlas. De hafva likväl, trots allt detta, med jemförelsevis ytterst små hjelpmedel uti tre å fyra års tid i våra landsorter upprätthållit en alldeles ny sorts läroverk, folkhögskolorna. De hafva fått sjelfva iden till dessa läroverk från Danmark; men de hafva dock, såsom nu temligen allmänt erkännes, vid dessas omplantering på svensk grund icke gått blindvis till väga, utan utvecklat och omdanat dem uti svensk anda och iklädt dem sjelfständiga former. Dessa män hafva således, understödda af ett fåtal insigtsfullare bondemän, grundlagt åtskilliga egentliga bondeläroverk, hvilka, om de det ringaste uppmuntrades och understöddes, skulle kunna blifva af omätlig betydelse för den svenska allmogens framtida utveckling i fosterländsk anda. Författaren till dessa rader har från första stunden uppmärksamt följt dessa läroverk, känner till hvilken punkt de kommit och ser af de två vid riksdagen väckta motionerna om deras understödjande med bedröfvelse, att deras tillvaro är, på grund af ekonomiska svårigheter, ytterst vacklande. Författaren har dessutom sett, att den första diskussion, som vid: riksdagen förekommit om detta ämne, varit föga egnad att ställa frågan på sin rätta plats, och har derföre ansett det mödan värdt att i sjelfva stridspunkten, nemligen statens och frihetens ställning till hvarandra, då det gäller folkhögskolan, uttala sin genom långvarig eftertanke mognade öfvertygelse. Folkhögskolan uppträder så långt ifrån i afsigt att skada vare, sig staten eller statens läroverk, att hon fast mer åsyftar att genom undervisning om grundlagarna och kommunalförfattningarna stärka samhället och väcka folket till kärlek för och deltagande uti medborgerliga sträfvanden, på samma gång hon bör gagna de öfverfylda elementarläroverken genom att åt folkets söner bereda ett hittills saknadt tillfälle att verkligen lära sig något, utan att på samma gång uppgifva fäderneyrket, jordbruket, och det fäderneärfda, enklare lefnadssättet på landet. Skulle då folkhögskolan vara menlig för kyrkan? Vi tro det icke. Kyrkans mål är icke ett verldsligt, utan ett andligt, nemligen att Kristi ord och kärlek blifva allt mera lefvande uti folket, att de genomtränga tänkesätten, sammanlefnaden och lagarne. Det är icke den eller den trossatsens inprentande uti förståndet, som värmer och lyfter ett helt folk uti religiöst hänseende. Då Kristi lärjungar väckte ett odödligt hopp uti hedningarnes hjertan, visste de icke af hvarken Norbäcks teologi eller någon annan. De lefde helt enkelt och talade uti den anda, som umgänget med frälsaren sjelf ingifvit dem. — Vi tro oss också veta, att de svenska folkhögskolornas lärare strängt afhålla sig från att inblanda dagens dogmatiska och bittra strider uti undervisningen. De upplyfta blott sig sjelfva och sina lärjungar genom att börja dagens arbete med bön och uppläsning af ställen ur bibeln, och låta för öfrigt de lärda strida bäst dem gitter. Äfven hafva vi såväl uti svenska som danska och norska folkhögskolor hört föredrag dels öfver historiens lärdomar, dels öfver naturens under, föredrag, från hvilka åhörarne medfört en bestyrkt visshet, att Gud är oss menniskor nära ej blott uti de kyrkliga formerna, utan att han också uppenbarar sig i skapelsens sammanhang och i mensklighetens historiska utveckling. Skulle väl kyrkan eller hennes tjenare, om de endast och allenast hafva ett andligt mål för ögonen, kunna känna sig oroliga öfver att folket innerligt värmes af en sådan tro! Vi kunna aldrig tänka oss något dylikt. Skulle väl det svenska presterskapet vara af en så helt annan anda, än det danska och norska? Vi hafva uti en norsk folkhögskola mött en prest, som der plägat hålla föredrag, och uti de danska är detta mycket vanligt, liksom också danska presters namn ofta synas på listorna öfver de understöd, som frivilligt skänkas till folkhögskolorna. Fastmer borde väl det svenska presterskapet i likhet med den varme folkhögskolevännen, dr Bergman i Winslöf i Skåne, söka att befordra dessa nyttiga, men ännu med stora svårigheter kämpande läroverk. Då nu hvarken staten eller statsläroverken eller kyrkan, om hon endast vill tjena Kristus och ingen annan herre, kunna hafva skada utan tvärtom gagn af folkhögskolorna, synes det bedröfligt, om dessa skolor skulle förnekas ett behöfligt understöd endast och allenast derföre, att de icke kunna och böra ställas uti alldeles samma ställning till staten som andra läroverk. Den varmhjertade och för medborgerlig frihet sträfvande riksdagsman, som af denna grund vid den första riksdagsdebatten motsatte sig tanken på ett statsanslag för folkhögskolorna, och som dervid åberopade ett exempel från Norge på att detta lands skolor, af fruktan att mista sin frihet, ej ville veta af något statsunderstöd, synes oss med detta sitt votum hafva nog mycket ådagalagt tvifvel om den svenska riksdagens både rättighet och förmåga, att vid sitt anslag foga sådana vilkor, att detsamma ej af regeringen kunde brukas uti annan anda än riksdagen sjelf ville. Stridspunkten skulle väl blifva, mena vi, formen för den kontroll öfver skolorna, som staten skulle önska. Gemenligen anser man ju, att examina äro så att säga barometrar på den duglighet, hvarmed ett läroverk skötes, och den flit, hvarmed detsammas undervisning af lärjungarne följes. Men folkhögskolorna hafva inga examina, och friheten kräfver, att de icke skola tvingas att hålla några sådana. Skulle då väl statsintressets målsman i detta fall ovilkorligen behöfva kräfva slika examina? Vi tro det icke. Skolorna mot