Aftonbladet – 27 februari 1872, sida 2

ch lagens vänner emot detta parti. Der en politiska öfvertygelsen, ei ville låta mma sig, der träder i stället den moralika afskyn förmedlande fram och bringar e vankelmodiges beslut till mognad; men å vedersakarne af grundsats kastar det en lörk skugga, som mer skadar deras ansende än de kraftigaste teoretiska vederläggingar någonsin skulle förmått. Under Napoleon sattes, som bekant, nästan ltid ett attentat i scen, då det gälde ait tspela en trumf eller att för någon tid ter insöfva det växande missnöjet med den .ejserliga regimen. Hr v. Bismarck har isserligen icke ännu satt till mycket af sin opularitet, men koalitionen mellan ultranontanerna och det i synnerhet i Preussen å mäktiga och uppåt inflytelserika konserativa partiet hotar att sätta p för det vire fullföljandet af bans planer, om det cke lyckas Hönom ait i tid spränga ligan ch att frigöra sina forna vänner och bunds örvandter från den svarta Internationales jettrar. Att med ultramontanerne all föroning tills vidare är omöjlig, tyckes den tore statsmannen ändtligen inse; han uppjuder derför hela sitt inflytande för att ter vinna de konservativa för sig, under et han tills vidare uppoffrar det klerikala artiet och till följd deraf på allt möjligt tt söker sätta dem i misskredit. I sina il i landtdagen har han blottat dessa riksiendtliga tendeiiser och öfverbevisat det om rist på patriotism och genom att göra det nisstänkt såsom varande upphofvet till nordplaner mot hans person, ger han dem ur i moraliskt hänseende dödsknäppen. Det na griper sålunda på det ypperligaste in med let andra: . Men, skall man måhända invända, är det lå alldeles säkeft att attentatet är fingeadt, och skulle det icke kunna vara möjigt, att någon exalterad religiös svärmare ker rödja ur vägen den man, som så enerriskt kastat stridshandsken mot den romerka kurian och liennes änhängaäre? Visserigen möjligt, men här är det icke fråga mm blotta möjligheter, utan om det påstådda utteutatets faktiska verklighet. Då teleafen yttrar sig så omständligt derom, måe antagas att alla hufvudsäkliga skäl till le misstankar, hvilka uppstått mot den örmenta ogerningsmannen och föranledt hans räktande, äro wvttryckta i telegrammet. Detta antagande är så mycket mer grunladt, som det ur de berlinska morgontididningarne hemtade meddelandet i telegramuen uttryckligen betecknas som officielt. Låtom oss derför något närmare skärskåda rdhistorien. Det herlinska telegrammet ger: Morgontidningarne innehålla ett från oficielt håll dem tillhandakommet meddelande, tt i går förmiddags en f. d. apotekare från Posen blifvit häktad, hvilken är högst missänkt för ött tillimnadt attentat mot riksansleren. Mannen är en polack, fanatisk catolik, han har tjenat en längre tid vid le påfliga zuaverna och uppehöll sig de selaste månaderna hos en kanik i Posen. Han nkom hit i lördags, sedan han i Posen ällt den hotelsen, att i Berlin snart allt kulle bli på annat sätt. Han häktades hos lockaren i Hedvigskyrkan här, hvilken är ans adoptivfader, och han fråntogs vid läktningen en terzerol. Anledningarne till misstanke reducera sig åledes till den enda omständigheten, att len anklagade skulle i Posen ha yttrat, att Berlin snart allt skulle bli på annat sätt. Vt det öfriga är alldeles icke af den bekaffenhet, att deri kan skönjas minsta spår t ett tilltänkt attentat mot furst Bismarck. Itt den arresterade är polack, att han är n fanatisk katolik, att han tjenat vid de åfliga zuaverna och de senaste månaderna vott hos en kanik i Posen — allt det der nåtte väl ej vara några sådana anledninsar till misstankar, att på grund af dem ågon skall kunna lagligen antastas för afigter att göra mordförsök på furst Bisnarck; hans yttrande i Posen deremot, att nart allt skulle bli annorlunda i Berlin är n så obestämd, lös fras, att den alldeles cke kan utgöra ett tillräckligt skäl för lågot bestämdt förehafvande af arrestanten. I brist på en sådan stödjepunkt kunna äfven ofvannämnda i och för sig obetydliga mständigheter icke anses förstärka en fatad men icke lagligen styrkt misstanke. Att den häktade innehade en pistol har örst vid arresterandet visat sig och kunde således icke vid företagandet af denna arretering tagas i betraktande såsom ett monent som rättfärdigade densamma, för att m icke tala om, att dock icke alla som nnehafva en pistol derföre kunna behandlas såsom misstänkta för ett attentat. Visserigen är den häktade dessutom äfven f. d. wotekare, d. v. s giftblandare af profesion och har en fosterfader, som är klocare vid S:t Hedvigskyrkan. Således katoik, påflig zouav, hyresgäst hos en kanik i Posen och fosterson till en klockare vid fedvigskyrkan — allt detta utgör, om det äl tillagas, en rätt artig klerikal soppa, m hvilken visserligen ingenting står att äsa i den preussiska strafflagen, men i föreiggande fall och vid den nä varande krisen Preussen mer än något annat bör vara eglad att ingifva de preussiska tuktomästarne ch ordningsfanatikerne en grundlig leda ör det ultramontana sällskapet. Redan den rinnande ifver, med hvilken polisen kastat ig öfver attentatet, och den utomordentliga orådska, med hvilken den genast utbasunat in upptäckt till alla verldsdelar, gör saken nisstänkt, och Berliner Volks-, na har lerför redan i går uttalat sina starka tvifrelsmål angående verkligheten af detta atentat in spe och derunder velat spåra en wolismanöver. Man måste nu äfven, då relan tvenne dagar förflutit sedan arresterin;en och den arresterade måste förhöras traxt efter sitt häktande, redan vara i beittning af några mera bestämda faktiska pplysningar angående det rysligt tillämade attentatet, och om dessa upplysningar oro egnade att bekräfta den gjorda bekyllningen, skulle man visst icke ha dröjt nedelst telegrafen kungöra dem för hela erlden med samma skyndsamhet som unerrättalsen om häktningen. Under dessa mständigheter torde den tyske rikskanslerlåta oss om vi, oaktadt alla farhåg i