Aftonbladet – 26 februari 1872, sida 3

Sir Dene tog alltid sina bättre arrendatore; i hand, men något annat bevis på vänskap lig bekantskap hvarken erfor William Ower eller hade han det ringaste anspråk på at vinna. Sir Dene skulle förgätit att någo! annat band dem emellan, än i egenskap af godsegare och förpaktare, någonsin hade funnits, så viaa icke Geoffrys och Marias son understundom hade påmint honom derom. Det ärende, som denna dag hade fört den unge mannen till Beechhurst Dene, förvå nade baroneten och han stirrade stum på sin arrendator, der denne satt på stolen midt emot honom med sin hatt på sina knän och yttrade hvad han hade att säga: William Owen önskade att på annan person få öfverlåta arrendet af Harrebell Farm, i fall egendomsherrn icke hade något deremot. Det var ej hans mening att lemna det nu genast och måhända skulle dermed dröja en ingre tid, men hvad han nu önskade, var sir Denes medgifvande att det skulle få ske, när den dagen var inne, att saken lät sig göra. Så länge min mor lefver, måste jag stanna der jag är, sir, ty hon skulle ej gerna lemna detta hem och inte heller ville jag besvära henne med en flyttning. Men då hon, är borta — och dermed tror hon sjelf att det inte synnerligen länge torde dröja — skall jag med glädje lemna ifrån mig alltsammans och flytta till en annan ort. Hvyad har ni att anmärka emot arrendet, mr Owen ? frågade sir Dene något afmätt. Allsintet, sir. Gården är så god, som någon arrendator kan önska sig. Deri ligger inte orsaken. Men hvad är då skälet?x William Owen tycktes leta efter ett svar. Sir Dene märkte väl att hans ansigte fick ett uttryck af plågsam oro, 2zx3