a Anhöll om kammarens bifall till utskottets rslac, Eir Dufva gendref hr Sy, Nilssons onmärkninar i flera afseenden, Tal. beklogade, att en viss el af bofolkniaren. här hutvudsakligåst skåningarne, måste lida för det gemensamma bästa, men så blir alltid fallet, då man försöker göra någon allmänt giltig grundsats gällande, Mothr Rundgrens anmär! ning om den korta rföservationen invände tal., att han aldrig förr hört sägas att det skulle vara ett fel att yttra sig kort. Hvad beträffade sammanhanget mellan den föreliggande frågan och den om ett förbättradt arbetaoch expeditionssätt, så vore detta så innerligt, det serna kunde vara, och någon ändring i nämnde änseende lärer väl ej vinsas derigenom, att man gårg efter annan beviljar det omtvistade anslaget. Man hade sagt, att det vore representationens skyldighet att för regeringen antyda, i hvilka hänseenden den önskade initiativs tagande från hennes sida. Detta förmenade tal. vara att gå väl långt i sina pretenrtioner, ty det vore enligt hans tanke tvärtom regeringens oafvisliga pligt, att, oberoende af representationens påstötningar, göra hvad hon kan för afhjelpande af rådande missförhållanden. På grund af det anförda i förening med de i reservationen uttalade åsigter yrkade tal. bifall bill reservationen. Hr Key ansåg hr Carlns förordande af det begärda anslaget vara af beskaffenhet, att regeringen väl kunde tänka, -Gud bevare oss våra vänners. Det vore nemligen detta anförande, som mest gifvit anledning till att vredenes skålar blifvit i så rikt mått under diskussionen utstjelpta. Hade man från början låtit frågan behålla de dimensioner, den i verkligheten; eger, skulle den icke gifvit anledning till så mycket ordande. Tillstyrkte bifall till reservanternas förslag. Hr Astrand ville återföra frågan till dess ursprangliga, enkla skick, Det gällde ingenting mer eller mindre än om man skulle omöjliggöra för de rättssökande inom en stor del af riket att på en något så när dräglig tid få sinn rättstvister afgjorda. Det kunde då icke gerna vara med rätt och billighet öfverensstämmande att pruta på det till siffran obetydliga anslaget och tal. yrkade derför, utan angifvande af några andra skäl, bifall till utskottets hemställan. Hr 0. Jönsson i Kungshult erirande om det faktum, att de balanserade målens antal alltmera förminskats, och yrkade, då det var hans öfvertygelse, att de snart nog skola helt och hållet försvinna, bifall till reservationen. Sedan slutligen hr Sv. Nilsson ännu en gång påyrkat anslagets beviljande, påminnande huru ofta nog den största sparsamhet i verkligheten är endast misshushållning, skreds till votering. då utskottets förslag föll med 61 röster mot 113, hvilka afgåfvos till förmån för reservanternas.