Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

att William sedan jag är borta, tänker lemna detta ställe, — Gud vet hvarföre! — så skulle jag bedja sir Dene öfverlåta gossen i min värd helt och hållet, tänkte mrs Owen. Och så hade hon tänkt mången gång förut under sednare år. Alltsedan lady Lydias: ankomst, hade mrs Owen klart insett hurudan gossens bebandling vid Beechhurst Dene var och huru han föraktades. Det var illa nog under dessa, hans barndomsår, då han hvarken kunde känna sitt förtryck rätt djupt eller sätta sig till motvärn; men hvad. följderna skulle bli längre fram, under ungdomen, — hvilka förseelser och olyckor en sådan behandling då kunde drifva honom till, derpå vågade hon ej tänka. Att sir Dene aldrig af föresats ville vara orättvis och hård emot Geoffrys son, det trodde bon, men baroneten var en man som älskade fred och lugn; som ville njuta i ro af lifvets goda. Han var dertill böjd för att lita på hvad man sade honom och att inte se längre än till ytan af tingen. Slutligen ansågs han redan vara nästan fullkomligt i händerna på sin ränkfulla sonhustru. Tom kände ej längre plågan efter de bar bariska slagen så svårt, sedan han med ömhet blifvit skött af de båda goda qvinnorna, och hans bedröfvelse öfver den lidna orättvisan saktade sig småningom, hvartill äfven bidrog att Mary Barber, som var sysselsatt len dagen med att baka, gick ned för att srädda en egen liten god kaka åt master rom, Han satt på soffan bredvid sin fromma mormoder som slöt honom intill sig med na armen, medan hennes milda, bleka anigte, med sitt talande uttryck af genomvängna sorger och sjukdom, var nedböjdt ifver honom. Mrs Owen uraktlät aldrig att rid sådana tillfällen söka inverka stärkande