Aftonbladet – 23 februari 1872, sida 3

BRA rusade hem, så fort hans fötter kunde föra honom. Kom nu med oss in, master Tom, så att vi få se om näsan på honom, sade Susanna. Det var då ett vädligt krakel, som han caf sig util — nog för att skrämma kråkorna. En liten rask gosse, mr Geoffrys lilla son! yttrade slåtterfolket sins emellan; men len der stora pojken — han är då inte ett strå bättre än mor sin. Arde Hall var ingen praktbygnad — ett långt två våningars hus af rödt tegel med sihala, höga fönster och skiffertak. Den vammaldags portiken midt på huset låg ntåt ;n gräsplan, här och der prydd med blomsterrabatter, der bin och fjärilar muntert flöge omkring i den vackra junidagen. Mrs Arde,ett behagligt men något stolt och ståtligtfruntimmer och mycket road af trädgårdsskötsol, var sysselsatt med att uppbinda blommor och talade emellanåt med sin man,som tt vid ett af de öppna fönstren. Natur tvis blefvo de båda förvånade vid åsynen Mt det sorgliga tåget — Susanna bärande May, som ännu snyftade högt, och Tom med rlödande näsa och spår efter knytnäfsslag i sigtet. Susapna tog genast till ordet och erättade om Toms förbrytelser, huru han han hade slagit till master Clanwaring ;midt i synen och huru de sedan hade Irabbat samman. Han gaf May fula namn, sade Tom med nya tårar, men såg på samma gång förskräckt upp på squiren och hans fru. Jag kunde ej hjelpa att jag slog honom. Squire Arde började skratta. En, verkig, irrande riddare, vid min själl sade kan, som försvarar skönå, nödställa damer! (Forts.)