Aftonbladet – 23 februari 1872, sida 3

ögon hade blifvit fulla af höboss. Tom kastade bort boken och sprang upp. Hvarför gjorde du så, Jarvis? Du har gjort henne illa. Hvarför jag gjorde det? — du näsvise drummel!... Hur vågar du fråga mig om det?... Jo, derför att det behagade mig att göra så. Se så, nu vet du det. — En sådan skrikhals! Hon gjorde sig inte alls illa. May, som icke någonsin kunde tåla Jarvis, emedan hon. var rädd för honom, började slå i luften med sina små armar och gråta. Säg att han går bort, Tom! säg att han skall gå. May skall tala om för mamma. Var god och gå din väg, sade Tom och stälde sig modigt framför May, för att beskydda henne. Du har ingen rättighet att göra henne illa, Jarvis. Hon gör sig bara till, den otäcka, lilla grodan. Nu gick det för långt!.... Toms ögon blixtrade, han knöt sin lilla hand och ett slag träffade Jarvis alldeles midt emellan ögonen. Det kunde omöjligt gifva synnerlig smärta, men det varsdock ett slag och retade hans motståndare så mycket mera, som det kom alldeles oväntadt. TI ett utbrott af raseri började Jarvis med knutna händer slå Tom i ansigtet och en ganska olika strid uppstod mellan de båda gossarne. May skrek och gret, alldeles utom sig af rädsla, och en af arbetsqvinnorna kom springande på samma gång som Susanna Cole. Toms näsa blödde häftigt, och Jarvis syntes icke vara det ringaste skadad; men just nu ådrog han sig sjelf en yttre skada; då han tvärt vände sig emot den missnöjda Susanna, snafvade han på en räfsa och föll, samt klöf sin öfre läpp på en af dess jernpinnar.