Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

som jag fått dem på henne, så blir det ju aldrig något slut på det här! Miss May lyckades i detsamma fatta en strumpa med sina små fingrar och kasta upp den i närmaste hövålm. Tom tillsades att gå efter den. Slutligen hade Susanna, genom mycken ihärdighet och ständig uppmärksamhet på den lilla yrbättans tilltag, lyckats få på henne båda strumporna och den ena skon. Medan Susanna satte på den andra, ryckte den lilla rebellen åter af sig den första och slet på samma gång äfven af bandet, hvarmed skon fasthölls kring fotleden. Susanna såg med stor ängslan förstörelsen. Se så ja! Nu har det då lyckats ordentligt! Nu är bandet af; nur skall jag nu få hemhenne, välsignade odygdiga barn! — skall hon gå i bara strumpan, kanhända? Af alla små plågoandar är hon då den allravärsta. Lilla plågoanden gick genast och tog armarna fulla med hö som hon kastade på rom. De båda barnen rullade i gräset under skratt och lek. Susanna hade under tiden varit upptagen pf sina bekymmer öfver den sönderrifna skon: — De voro så godt som alldeles iya, klagade hon, och nu är skinnet bak på hälen alldeles sönderslitet, så att den ej kan lagas. Nådig frun skall banna mig och säga att jag borde sett efter bättre. Lilla tråkiga barnet! Nu får jag lof att så in efter en annan sko åt henne. Hör, naster Tom, vill han ta vård om miss May, nedan jag springer hem och är här i miuten igen? j (Forts.)