Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 3

i hans tankar att någonting måste finnas vi den nämnda punkten som skrämde hästar, ehuru man ej såg det. Derafedömde han ock att Ottos pony kunde blifvit rädd, utan att hvarken Tom, eller någon annan hade skuld dertill. Med dessa tankar i sinnet, skickade sir Dene efter gossen och höll honom framför sina knän, medan han talade vid honom. Först höll han tal om osannfärdighet, sade att Toms pappa aldrig hade sagt osannt och att han utan tvifvel skulle agat sin son för dylikt fel, ifall han lefvat, Och jag är viss på, att jag inte längre kan äl ska dig, barn, slutade sir Dene sitt tal. Med det lilla hjertat färdigt att brista af sorg för all orättvisa som han fick lida, med ögonen fulla af tårar och rösten osäker af snyftningar, upprepade Tom ånyo hvad han redan sagt: att han icke hade gjort något för att skrämma hästen, eller ens tänkt derpå. Sir Dene såg med hvilket innerligt allvar han talade och det ärliga uttrycket i de vackra blå ögonen. Aldrig hade han känt sig mera böjd för att tro på Tom, än i denna stund. Jag skulle kunna tro dig af hela mitt hjerta, Tom, såvida det ej vore för Jarvis försäkran; men han säger sig sett att du med afsigt skrämde Hvitstjern. Såväl till följd af gossens grannlagenhet för att ej skaffa andra ledsamhet, som hans verkligt ädla karakter och slutligen hans blyghet, — som blifvit tiofaldt större genom den träldom hvari han hölls, de förödmjukelser har! fick lida, — var han alldeles ur stånd till att säga sir Dene, att Jarvis sagt osanning. . Denna tilldragelse var endast en utaf många, hvarvid Jarvis hade anklagat honom utan en skymt af anledning och likväl hade han aldrig sagt