Aftonbladet – 20 februari 1872, sida 2

Mamma, jag säger att kanske var det inte hans fel, upprepade Otto ännu en gång, 1å han fann att ingen hörde på honom. ;Skall jag gå och tillsäga Dovet att hon inte slår honom ? Nej, svarade lady Lydia med hårdhet. Han får inte på långt när så mycket stryk som han borde ha, den lågbördiga pojken ! Men om han inte skrämde Hvitstjern ? envisades Otto, som ej saknade rättskänsla; Skulle han inte varit den, som skrämde hästen? Hörde du ej att master Clanwaring såg honom göra det? Var bara tyst, Otto. Liksom hon kallat sin man kapten Clanwaring, — eller numera major Clanwaring, emedan han blifvit befordrad, så nämde hon vanligtvis sin älste son, master Olanwaring äfven då hon talade med hans bror och syster. Otto nämndes alltid till tjenstfolket, master Otto, Tom helt enkelt som ;Tom, ifall hon alls nedlät sig till att gifva honom ett namn; vanligen talade hon om honom, som den der pojkem. Tom tog sin aga under tårar och snyftningar, icke högljudda, men från djupet af sitt hjerta; hade han klagat högt, skulle Dovet nog gifvit honom dubbel ration. Lady Lydia Clanwarings beslut att stanna var och föra spiran vid Beechhurst Dene hade med stor klokhet blifvit verkstäldt. Ganska snart efter hennes ditkomst, uppstod oenighet med tjenstfolket. Hon hade, enligt sir Denes önskan, tagit hela hushållet omhand och beslöt att genomdrifva vissa ordningsstadgar och förändringar, dem domestikerna alldeles icke ville underkasta sig. En häftig fejd blef följden och felet låg på ömse sidor. Mylady var fordrande och högmodig; folket hade länge varit sjelfrådigt och derigenom blifvit olydigt och näsrist, Slutet blef att alla flyttade, äfven hus