Aftonbladet – 20 februari 1872, sida 2

och han kände att han så var; derför följde han vanligen så undergifvet, att hon nu blef öfverraskad då han slet sig ifrån henne. Men han gjorde detta, blott för att skynda tillbaka till Otto. Älskvärdare anlag, än dem himlen hade gifvit Geoffry Clanwarings lille faderlöse son, egde ingen menniska. Han kunde icke uthärda den tanken att en annan skulle lidit för hans skull och lady Lydias ord, att han varit på väg att döda Otto. gingo honom djupt till sinnes. sOtto, jag skall gå ned med Dovet och få aga, sade han under det tårar ymnigt runnc ned för hans kinder, men jag gjorde det inte. Goda Otto, tro inte att det var jag. Icke ett ögonblicks förhoppning, att ge nom sin försäkran undgå bestraffningen hade lockat honom att yttra dessa ord Utan tvekan vände han derpå åter om till Dovet som grep hans hand och förde honom med sig, så fort som hans små ben kunde följa hennes långa, raska steg. Vet mamma, sade Otto, sedan han et par minnter funderat på saken, jag är ändå inte säker på att det var han. Tom säger inte ofta osanningar. Tom gjorde det aldrig. En af gossens utmärkande egenskaper, var ren och oför falskad sannfärdighet. Han hade fått lära sig att utan knot, taga emot orättvisa be straffningar, men en osanning hade aldrig gåt! fver hans läppar. Och likväl trodde inger vid Beechhurst Dene, att det så var; til och med sir Dene tviflade numera på ho nom. Jarvis och Tom anförde så ofta all deles stridiga berättelser, och den förre, som var särdeles listig och klok, som hade sir mors stöd och dertill var tre år äldre än Tom, lyckades vanligen göra sina rapporter så trovärda, att Tom af de flesta började anses som en liten djerf lögnare,