Aftonbladet – 20 februari 1872, sida 2

telser. Stackars gosse! hans stämma var som en svag vindflägt i stormen af de anklagelser som regnade öfver honom och äfven till sjelfförsvar vågade han svårligen höja sin röst ilady Lydias närvaro, Hon hade redan för länge sedan ingifvit honom en fruktan som det aldrig föll honom in att söka öfvervinna. Emellertid blef det ett uppträde i förstugan, på afstånd bevitnadt af Dovet och några utaf de lägre hustjenarne. Gander fanns icke i närheten; ej heller sir Dene sjelf. Lady Lydia var i ett tillstånd af stumt raseri till att börja med; vi måste göra henne den rättvisan, att säga det hon denna gång verkligen trodde Tom vara skyldig: Men när ansåg icke hon honom skyldig till alla anklagelser som gjordes emot honom? Hade Jarvis kommit med den rapporten att Tom druckit ur hela Severn, så skulle hon lånat ett villigt öra dertill. Ehuru barn Tom var, hatade hon honom bittert och oförsonligt. Af fruktan för sir Dene, hade hon icke med ens och fullkomligt krossat honom; men hon hade likväl al drig detta mål ur sigte; hon arbetade tyst och varsamt för att nå det. ; Förderfvade, baksluge pojke! utbrast hon slutligen och ögonen flammade af vrede, Stackars lilla Otto, mitt oskyldiga barn, som kom ridande utan en aning om försåt — och så skulle han sättas i lifsfara af en sådan en som du! Tag honom med dig, Dovet och aga honom; aga honom dugtigtl! Dovet fattade Tom vid handen för, att draga honom med sig till afstraffning. En sådan aga förnyades ganska ofta, nu för tiden, och Tom hvarken kunde eller vågade göra motstånd. En gång då han försökt det hade afstraffningen blifvit fördubblad. I Dovets kraftiga händer var Tom maktlös,