DANMARK. Under rubriken En arresterad socialist berättar Dags-Telegrafen följande: Onsdagen den 14 dennes hade hr Zimmermann inbjudit till ett nytt möte i lokalen, och inbjudningen hade hörsammats af en liten, men vald samling, som säkert med spänd väntan emotsåg, huru en af Jesu Förenings Venner — ty det är det intressanta i saken, att Zimmermann är en ifrig sekterist och icke, såsom många tro, medlem af folkkyrkan — ytterligare, än som redan skett, skulle draga i härnad mot och smäda kyrkan och hennes tjenare. Deras förhoppning blef likväl oförmodadt sviken, ty när tiden var inne, besteg herr Povl Geleff talarestolen för att framföra den sorgliga underrättelsen, att herr Zimmermann var sjuk. På morgonen hade han redan varit illamående, men hans tillstånd hade under dagens lopp försämrats, ty han hade måst infinna sig hos polisdirektören, som hade förebrått honom hans verksamhet för Internationale, rådt honom att bli hemma och hotat honom med åtal. Polisdirektören hade dock lofvat honom att för denna gång underlåta ytterligare åtgärder, om han ville afstå fån att vidare uppträda. Derefter hade herr Zimmerman gått hem, och nu låg han hemma och var mycket sjuk. Härpå följde en mycket häftig salfva mot polisdirektören, som kanske trodde, att Internationale i Danmark stod på svaga fötter, men han skulle snart få se föreningen vara dubbelt så stark som nu. Så fortfor det en lång stund; derpå kom ordningen till presterna, och tal. sökte derefter bevisa rättmätigheten och lagligheten af allt hvad Zimmerman hade sagt. När han hade slutat, besteg snickaregesällen Berg tribunen för att meddela församlingen något. Han skulle också i poliskammaren, men det var icke polisdirektören, utan polisinspektören Hertz, som ville tala med honom. Det var blott det, han ville säga, ty i fall han icke komme hem, så visste man ju, hvart han tagit vägen. Han hade för öfrigt rena händer, så att alltsammans ingenting betydde. Hvad man hakade sig fast vid var ett yttrande, att man skulle fram med eller utan lagen, men man kasserar ju det ena året den lag, man hade stiftat det föregående, och om man efterlefver den nya lagen, bryter man ju mot den gamla (!). Som sagdt, det var ingen fara. Dessa underrättelser, som i några ansigten uppenbarligen åstadkommo ett betänksamt uttryck, föranledde oss (Dags-Telegrafens redaktion) att inhemta litet närmare upplysningar, och det tycktes af dessa visa sig, att Zimmerman i onsdags erkände, att han yttrat sig så, som i referaterna hade uppgifvits; men när han berättade herr Geeff, att polisdirektören hade lofvat att icke tala honom, i fall han hädanefter ville afhålla sig ifrån att uppträda offentligt, så har hans sjukdom troligen gjort, att han förvexlar ställningen; ty om vi äro riktigt underrättade — och derpå äro vi temligen säkra — var det herr Zimmerman som bad, utt åtal icke skulle anställas, hvarjemte han skall ha erkänt förkastligheten af sitt sätt! att uppträda och lofvat icke mer göra så; men det oaktadt lär det vara beslutet, att