Aftonbladet – 19 februari 1872, sida 2

länge hade varit allena i salongen, kom sir Dene in från middagsbordet. Det var den tidens sed för herrar att dricka mycket vin; sir Dene plägade icke, som många andra, dricka för mycket, men han tyckte om några glas godt vin. Denna dag var emellertid Orsaken till hans dröjsmål, att han, trött af det långvariga sammanträdet i staden, hade somnat vid bordet, sedan han blef ensam. Lady Lydia, hvilken under tiden bållit, sin förbittring vid friskt lif, genom tanken på all den oförrätt som hon ansåg blifvit hennes barn tillfogad af det lilla föremålet för baronetens ynnest, var färdig att genast börja anfallet. Mycket lugnt, mildt och litigt, alldeles som hon varit en försonlighetens engel och ej hade haft någon annans väl i sigte, än sir Denes och Toms, började bon således sitt tal. Hon gaf en vink om Toms låga slägtförbindelser, om hans ytterligt simpla anlag och böjelser, hon talade om hans ströftåg ute i bygden och hans sällskapande med låliga barn, en sak som hon sjelf, till sin bedröfyvelse denna dag hade bevitnat. För ett dylikt barn är ej Beechhurst Dene ett lämpligt hem, fortfor hon med obeskritf ligt mild röst, och — skulle det inte vara bättre att skicka honom till sin mormor, den ler gumman Owen? Skicka honom till sin mormor? upprepade sir Dene då han hört nog för attinse hvarthän detta allt syftade, och som det -ycktes hans uppmärksamma åhörarinna hade ans röst ett visst uttryck som hotade med xplosion. Hvad menar ni, mylady? Äfven med risk af någon årlig betalning för hans uppehälle, bästa sir Dene. Jag ramställer saken verkligen blott af intresse för gossen sjelf. Hans intressen kunna bättre vårdas vid