Aftonbladet – 19 februari 1872, sida 2

lystes af solen, än den som vi förut ofta haft anledning att nämna — MHålvägen vid Beechhurst Dene. Den unge gossen på sin pony, Otto Clanwaring, som just nu ämnar sig ned på denna väg, bör säkert hafva väntat sig en rolig promenad på dess släta och hårda yta. BSpvringande efter ponyn genom parkgrinden kom Jarvis Clanwaring och med ryggen vänd mot staketet stod Tom. Tiden hade gått framåt och de tre gossarne med den. Tom var nu nära sju år, Otto nio, Jarvis tio. Men med undantag häraf äro deicke synnerligt förändrade. Jarvis är mager och lång för sin ålder och med samma oroliga, sluga uttryck i sina mörka ögon; Otto är fetlagd, mörk och trög; Tom har lika gullgula lockar, lika öppet och ärligt ansigte lika vänliga, tankfalla, blå ögon som förr, Alla tre gossarne äro nu i skola, ehuru ej i densamma, ty lady Lydia har, under förevändning af deras olika ålder, lyckats genomdrifva att Tom icke skulle få begagna samma läroverk som vans kusiner. De äro nu hemkomna öfver midsommarferierna och trötta efter att hela förmiddagen hafva varit med på ängen vid höbergningen. Vore icke Jarvis mycket rött, och hade han icke i tankarna ait jaga caniner om en stund, så skulle han nog tasit ponyn sjelf. Sir Dene har den lilla hästen på sitt stall, blott för gossarnas nöje lå de äro hemma, och Hvitstjerna heter han, ned anledningaf en hvit stjerna fram i panlan. Tom står fullkomligt stilla, stödd emot taketet just ungefär vid den punkt af väven, der enkan Barbers bostad en gång var ;elägen. Han hvilar sina armbågar mot edra spjelan af staketet och betraktar allarsamt häst och ryttare, då de närma sig.