Aftonbladet – 19 februari 1872, sida 2

Beechhurst Dene, än inom hans mors fa. milj, svarade baroneten. Ni måste drömma, lady Lydia. Jag fruktar, olyckligtvis, att jag är mera vaken, angående denna fråga, än ni, bästa sir Dene, sade hon med det ljufvaste leende hon hade tillhands. Om gossen fick stanna qvar här, skulle han växa upp i löjligt falska åsigter rörande sin framtida ställning. Och hvad inbillar ni då er, angående hans framtida ställning ? frågade sir Dene, som nu kände sig alltmera retad. Gossen är min sonson, lady Lydia; ni kan väl inte gerna tro, att jag ämnar kasta honom värnlös ut i verlden för att köra plogen? Åh, sir Dene! att köra plogen, — åh, bevars!s inföll mylady, med ett förläget småleende. Nåväl, lady Lydia, hvad menar ni med allt detta tal? frågade han. Nu blef äfven hon retad till att mera öppet uttala sin mening. Detta barn borde aldrig fått komma till Beechhurst Dene och borde åtminstone nu skickas bort derifrån så snart som möjligt. Aldrig, så länge jag lefyer och är herre här, ljöd det bestämda svaret. Jag gat min älskade son Geoffry min hand derpå. Detta är knappt rätt handladt emot edra andra söner, det måste ni tillåta mig att säga, sir Dene; och ej heller emot mr John Clanwarings högättade maka samt emot mig. Den der unga qvinnan var så fasligt simpel och af den allra lägsta härkomst! Hon var en af de bästa och älskligaste unga damer som funnits här i verlden, det kan jag säga er, mylady, genmälde baroneten, nu verkligt uppretad. Kan väl vara, men i alla fall af så lågt stånd! Hade icke hennes vänner åtagit sig barnet, skulle det blifvit skickadt på fattig