De republikanska tidningarna i Frankrik hafva på senare tiden börjat göra sig ti uttryck för den ovilja, som är allmänt rå dande mot nationalförsamlingen och des reaktionära och monarkiska tendenser, hvilk hota att störta landet i nya olyckor oc förvecklingar. Denna ovilja, i förening me fruktan för det provisoriska tillståndet, hvi) ket förlamar alla åtgärder till åstadkom mande af verkligt lugn och ordning och til undertryckande af partiernas egoistiska sträf vanden, har på senare tiden nått en höja punkt, hvilken klart återspeglar sig i åt skilliga artiklar i de aktade tidningarn: La Republique francaise och Sigele, och a hvilka vi här i utårag lemna ett par prof stycken: Man vet, säger Larepublique frangaise att församlingen i sistlidne Augusti måna förklarat sig konstituerande. Det är sannt, at hon sedan dess icke konstituerat någonting Man kan till och med säga, att det genom voteringen öfver Rivets ryktbara förslag afgjordes att församlingen skulle afstå från att konstituera. En republikens presiden utan republik, en konstituerande församling utan konstitution — sådant var det nya sy. stem som uppfanns, om icke för att pånytt föda Frankrike, så åtminstone för att be vara alla de utsigter pretendenterna kunna hafva. Detta vackra system var icke egnadt att länge fortfara. Landet tröttnade först dervid. En nation behöfver institu tioner, lika som en familjefader behöfver en bostad. Är det kanske ett tillfredsställande och säkert lif för ett folk att oupphörligt vänta på någon lycklig händelse, att tillhöra det obekanta, att icke veta, om det icke en vacker dag skall finna sig öfverlemnadt åt den legitima monarkiens aristokratiska och klerikala regime, åt följderna af en med framgång utförd konspiration, kanske äfven åt det borgerliga kriget och fasorna af en triumferande reaktion, som ännu en gång utrotar de besegrade partierna? Det varicke möjligt, att den allmänna rösträtten längre utan missnöje skulle fördraga denna provisoriska och namnlösa regime. Den allmiänna meningen har derföre icke kunnat dröja att höja ett rop, så starkt att det hördes ända till Versailles, Detta rop skall för öfrigt tilltaga ända till dess församlingen af den 8 Februari samtyckt till att besluta sin egen upplösning. Ledarne för de monarkiska partierna ha misstagit sig, då de trott sig så väl gömda i Versailles, att man icke märkte deras åtgöranden. Öfverallt, till och med längst bort på landsbygden, genomskådar, dömer och fördömer man dem, Saint Marc-Girardin konstaterade här om dagen, att nationalförsamlingen börjar blifva impopulär till och med i de aristokratiska förstädernas salonger. Hos folket är hon ännu sämre anskrifven. Monarkisterne kunna icke dölja för sig att deras dagar äro räknade och att ju längre de dröja med att hänskjuta sin sak till valmännen, desto strängare och obevekligare skall desses dom blifva. Det är derföre de inse, att det nu gäller att appträda såsom konstituerande, nycket snart eller också för alltid afstå lexifrån. Rörande samma ämne skrifver Sigcle i ;tt af sina senaste Lettres du Jeudi: Hvad hafven sagt och voterat, sedan I kommen ill Versailles, det veten I, herrar deputede, och äfven vi; och om ert rojalistiska ttåg icke ledt till något resultat, om rankrike icke störtat sig i nya förveckingar, hafven I dock ingenting att förebrå r. I hafven icke försummat något tillälle för att man skulle komma till detta esultat; men, lofvad vare himmelen, är er anmakt större än ert hat. Amnestien, (ETEN ANN ENSE NAT