Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 3

er den något mera produktive Anders Amneltus Olhvilken ntom sin poetiska åder lär hat! vighAs preätkogafvot, städler och smaka lj Denna ära har dörsmdt Iokö åtminstön S-l ej på samma sätt — vederfativs Uck sösör 6 I grammatiker berömde komministern Ni r I Tjällmann, hvilken äfven försökt sig i and lig poesi. Dock fick han en uppmuntran form at ett äpprobetur af prosteståndet vi 1689 års riksdag; hans Ellöfra ondelig; profvisor blefvo nemligen då uppvista oci censurerade samt ett par år derefter befor drade till trycket. Öfver denne Tjällman! sEröf om rådman Siljeström i Stockholm et griltqväde, hvars slitvers har följande kost liga lydelse: Han bjuder biskopar och andre prester store Farväl och önskar att de upp hos honom vore Fast han på jorden var en ringa kapellan, Så trivm! Fen deck öfver sjeliva fan, Bandets senare hälft är egnad åt dikter af Johan Schmedeman, förf. till den bekanta psalmen Jesus är min hägnad, Peter Törnevall, förf. till en Dygdzoch odygdåzSpegel i hashåld och gemehna lefverne, rimmad form tupptägände allehanda moraliska förhållningsregler, samt eh sPåminnelse för somblige präster, och slutligen Carl Eldh, som under rubrikerna Myrten och I Cypresser skrifvit åtskilliga på sin tid iomtyckta bröllopsoch begrafningsqväden, jomte ett antal sonnetter, och varit mycket uppburen, bl andra af skaldinnan fru Nordenfiycht, som åt honom särskildt egnet ett poem. ) t t ning. Roman af Victor till Grefve Kostia, in. fl. Från franskan van, (Albert Bonniers Josef Noir rv förlag.) Redan den omständigheten, att denna ro man, La revanche de Joseph Noirel, ursprungligen varit tryckt i Revue des deux Mondes — först helt nyligen har den nemligen på franska utkommit i bokform — är en ganska talande rekomititndatlon för författaren. EmelNertid är Victor Cherbuliez redan så pass känd af äfven den svenska allmänheten, att, då hans namn läses på titelbladet, knappt någon annan anbefallning är af nö-: den, I betraktande af den möjtigheten, ait försvenskningen af hans senaste alster, hvilken utkom midt under det litterära joldödet, ej blifvit af den stora allmänheten tillbör ligen uppmärksammad, anse vi oss doek nå gorlunda atförligt böra framhålla denna i sitt slag ganska märkliga företeelse. Senaste gången man i svensk öfveraättning förnyade bekantskapen med denne författare, bördig från Geneye och tillhörande en högt aktad familj, bland hvilkens medlemmar flere fått ett berömdt namn inom litteraturen, var i Ladislas Bolski, en tidsroman med bheundransvärdt tecknade bilder ur Polenz3 fribetskamp. Josef Ncirels vedergällning har ej något sådant motiv. Författaren har tydligen i denna bok gjort till sin uppgift att skildra mera alldagliga karakterer och situationer, hvilka dock genom framställningens öfverlägsna konst erhålla ett ovilkorligt fängslande intresse. Eu anmärkning, som i detta afseende blifvit gjord af en otmärkt fransk kriti iker öfver ett författarens föregående arbete, synes oss särdeles tillämplig på äfven ifrågavarande roman, den iakttagelson nemligen, att känslan af det hemlighetsfulla, hvarförutan knappast något poe-) tiskt verk förmår göra ett mäktigt intryck, råder hos Cherbuliez ölverallt, i sjelfva handlingen, i scenen dit den blifvit förlagd, i karaktererna och passionerna. Utvecklingen afslöjar sig för oss som en småningom skeende uppenbarelse, hvilken ända till slutet låter oss falla från den ena öfverraskningen till den andra, Det något utnötta uttrycket om en spännande roman, har med andra ord här sin fulla och rättmätiga tillämpning, Icke på Alexander Dumas sätt — genom vidunderliga yttre händelser — utan kanske framför allt genom en fullt konseqvent karaktersskildring, genom vitnesbörd om en mogen lifserfarenhet samt genom en klar och elegant stil, parad med en ällspord kraft i teckningen, Just denna kraft vilja vi betona såsom något karakteristiskt, hvilket vid framställningen af brottets förbannelse, af brottslingeus förtviflan och smiärtans djup gifver intrycket af ett slags vild energi, svår att analysera, men igt tilldragande. Utan tvifvel kan man röra åtskilliga invändningar mot författarens sätt att i denna roman leda utvecklinrens gång, men enligt vår uppfattning torde n nne att göra någon inndning förr än boken är läst till slut, till len grad beherrskas man af denna kraftiga örfattareindividualitet. Härtill kommer, att utt den mest lifliga, ofta äkta humoristiska wolorit åter borttager det något frånstötande ntryck, som stundom väckes vid författaens pejlande i lidelsernas djup — en kolo, hvilken utbreder sig öfver såväl landkapssom karakteretatior, öfver såväl skog ch mark som öfver hjertan och njarar. Med en finhet, som vi skulle vilia jem ned Erckman-Chatrians, skänker oss förf. lrag ur arbetarens verld; med en behagT ull ironi, jemngod med Octave Fenuil åter han oss blicka in till la baute volte, skildrande kälkborgerligheten och snobberiet! ;å som kanske ingen annan. Allt nog, vil illråda på det varmaste en närmare bekant kap med dexna intressanta bok, för hvars nöjligen i ett och annat afseende onaturliga combinationer vi dock icke äro blinda, Att värmare påpeka dessa, skulle emellertid vara ingelär detsamma som att röja intrigen; för rigt äro otvifvelaktigt förtjensterna öfv: gande. Den eleganta försvenskningen är t värdigt motstycke till de från samme rfattare förut at samme öfversättare ät vifna romanerna Grefve Kostia och La: 3olski, af hvilka den förstnämnde jnst i lessa dagar ser sin andra svenska upplaga. : 1 ft mm AA mk js 4 J Ej v Y Kk k bt MA Vä