Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 2

täldt frågade sir Dene efter sin son Regivald, hvilken var qvar ute i Indien. Kapten Clanwaring mådde mycket väl, lå vi reste, men var vid ett odrägligt lynne, svarade lady Lydia. Det hörde till hennes ssenheter att alltid titnlera sin man som kapten Clanwaring. Det är ett anstränande klimat derute och sista sommaren var rskräckligt het. Nej, Jarvis, åu kan verkgen inte få mera vin; da skall ju supera också. Nå, min Gud! Lovisa, knäpp då inte valnötter med tänderna! Jarvis, knäpp nöen åt din syster. Knäpp nöten åt henne, du Otto, sade Jarvis befallande till sin yngre bror och lenne lydde. Kapten Clanwaring säger tt det inte finns ringaste hopp om tjenstedighet för honom. Just nu... Orden dogo på lady Lydias läppar. Hon hade åter vändt sig från barnen till sir Dene men tystnade af idel förvåning. En vacker gosse i en drägt afrödt sammet, med lå ögon, ljust, lockigt hår, lutade sig förtroligt till sir Dene och hade smugit sin illa hand i baronetens.. Hvad kunde detta vara för ett barn? Hvem är denna gosse? frågade hon. Det är min lille sonson, sade sir Dene. Sonson! Att John Clanwaring, fideikomnissarien, nu egde en s son, det visste ady Lydia. Någon annan sonson kunde finnas; mylady trodde sig, som fransnen säga, hafva hört å tor! et å travers. Hvilken sons son? Jag förstår verkligen nte, sir Dene. Baroneten svarade genom att upplyfta barret på sitt knä. Säg den här frun hvad lu heter och hvem du är. Jag heter Tom, sade gossen. Hvad mera? fortfor sir Dene. Tom Clanwaring.