Aftonbladet – 17 februari 1872, sida 2

Lydias systrar var gift med en officer vid ett ostindiskt regemente; hon for ut till In dien för att stanna hos dessa anförvandter och sammanträffade der med sir Denes yng ste son, löjtnant Clanwaring. Stationerade på en ödslig ort och utan tillfälle till anna umginge, kommo helt naturligt de båda unga ofta i hvarandras sällskap, och en dag gjorde henne löjtnant Clanwaring ett anbud. eller yttrade åtminstone hvad hon ansåg som sådant och hvad en man af gr annlagenhet icke ntan allvar bBkulle låtit undfalla sig Efteråt skulle han gerna velat slå bor alltsammans i gyckel, men det gick ej föl sig; — man kan våra öfvertygad om at lady Lydia icke lät honom draga sig till baka och således fick löjtnant Clanwaring i likhet med mången annan, som fastnat: en lika snara, stå fast vid det ord som har i ögonblicklig tanklöshet hade uttalat. Han underkastade sig emellertid sitt öde med god min. Endast en gång, då han från en mid dag på messen kom hem till sin fru med er liten florshufva, hviskade han några ord : Ganders öra om att lady Lydia gerna för honom kunde få fara till antipoderna. Regi nald Clanwaring var knappt mera än er gosse — han hade just nyss blifvit myn dig — hon var tre eller fyra år äldre än han till åldern och ett halft sekel äldre hvad slughet och verldskännedom beträffar De blefvo gifta och hade allt sedan fort farit att lefva i Indien, på hvars klimat och lefnadssätt lady Lydia hunnit blifve alldeles uppledsen, synnerligen som sir Dene icke anslog någon betydlig summa åt sin yngste son. I sin egen ungdom hade han varit tvungen att lefva på sin lön och for drade det samma äfven af sonen. Lady Lydia tröttnade vid alltsammans och beslöt att åvägabringa en förändring i sitt öde. Hon