Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 2

derpå åter upp sin kära leksak, som var af trä, klumpigt och illa jord, målad med tvärstreck i granna färger och som blifvit köpt af en kringvandrande krämare för åtta öre. Men hade den varit af elfenben och guld skulle den icke synts Tom såsom en mera ovärderlig skatt. Han blåste. och hon blåste vexelvis i densamma — långt utdragna, gälla toner, som borde varit nog för att skrämma korna midt emot, i William Owens beteshage, och slutligen kom mrs Black uti porten för att se hvad som var på färde. Hon såg nu mera blek, hopsjunken och ödmjuk ut än någonsin efter sin långvariga reumatiska feber, som medfört förlamning i händerna. Ehuru liten Emma var, kunde hon redan göra nytta i huset och kauske var detta ett af Blacks skäl, för att ej allvarsamt fordra hennes bortförande. Hans hustru skulle numera icke förmått uträtta allt och ett barn var säkrare att hafva i huset, än en äldre, mera skarpsynt person skulle varit, Hvad är detta för en gosse, Emma? frågade mrs Black, alldeles såsom hennes man hade gjort, Hvisselpipan var en alltför rolig leksak, för att Emma straxt skulle svarat. Sedan frågan fyra eller fem gånger blifvit repeterad, vände hon sig om: — Han heter Tom. Mrs Black kom långsamt gående. Hennes fötter voro förlamade liksom händerna, nog af: hon var numera i det närmaste en krympling. Hon hade börjat prata litet vänligt med barnen, då Black kom tillbaka och jagade dem åt hvart sitt båll, — hustrun och den lilla flickan in i huset och Tom framåt vägen. Och det är inte värdt att komma häråt mera, lille herre, ty då kan det lätt hända