Aftonbladet – 16 februari 1872, sida 2

port, — om han tar sig för att så häl gå bort på egen hand, ingen vet hvart och skrämmer mig ifrån vettet och sme tar ned sig så fasligt, så springer jag mir väg och kommer aldrig tillbaka. Jag vil inte vara qvar här längre och passa upr på en så otacksam, liten gosse. Tom var mycket stilla hela eftermidda gen, lekte med Noachs ark och djuren, och gjorde ingen menniska något förfång. Hu sets tjenare voro den dagen mycket syssel satta, emedan främmande väntades till Beech hurst. Lady Lydia Clanwaring, hustru til sir Denes yngste son, kapten Reginald, hade just anländt till England med sina tre barr ifrån Ostindien och kunde inträffa hvilker dag och stund som helst. Sir Dene väntade att hon skulle göra ett långvarigt besök och emotsåg med belåtenhet detta afbrott : den tysta enformighet som numera herrskade inom hemmet. Sir Denes promenad hade räckt länge och middagen serverades något senare än van ligt. Toms skarpa hörsel hade uppfångat det efterlängtade ljudet af hästhofvarna före någon annan; han sprang ut och mötte vagnen i halfva allen. Betjenten steg af upplyfte gossen till sin herre och Tom fick åka upp till porten som en liten prins. Master Tom får äta middag med mig. sade sir Dene till Gander, i det han med gossen vid banden gick in. Tom satt således till bords med baroneten och språkade med honom, mera än han åt, ty han hade just nyss fått sitt t6. Han var icke nu längre den lille lösdrifvaren med bärfläckar på händer och kläder, som hade sprungit barhufvad och utan tillsyn på vägar och stigar, utan en vacker, liten herreman i en drägt af rödt sammet, med en hvit veckad remsa kring halsen och de ljusa loc