som han framför andra så gerna hörde, att boken nästan alltid föll upp af sig sjelf just der: Kristus förlät röfvaren på korset. Tom tröttnade icke att på sitt ofullkomliga språk göra frågor, dem mrs Owen ibland hade svårt nog för att besvara. Men det var icke nog med att hon läste för honom; detta upptog minsta delen af tiden. Sedan berättelsen var slut, lade hon tillsammans boken och talade för honom just som denna dag, ljufliga ord af kärlek och fromhet. Hon talade om himmelen och dess herrlighet, som skall ernås af de goda och rättsinniga; hon talade om hvad han måste göra i detta lifvet, eller rättare, hvad han måste bjuda till att göra, i fall han ville blifva en af dem. Hon talade om tålamod under lidande, om kärleksfull vård om andra menniskor, om försakande af oss sjelfva för att gagna dem; hon talade om sannfärdighet, heder och ädelmod, men allt detta i ett språk, lämpadt efter hans ålder och på samma gång klart och kraftfullt. Hon önskade hos gossen inprägla den sanningen att Gud alltid vore honom nära, skyddande, ledsagande; och så starkt lyckades hon hos honom fästa tron på Guds kärleksfulla beskärm, att han redan förlitade sig mera derpå än på några jordiska ting. Då en främling, som tillbringade en dag hos baroneten, frågade Tom hvad han helst önskade sig, och väntade att efter barns vanliga sätt få höra: en sabel, en skottkärra eller en lefvande kanin, så blef svaret, att Tom önskade att han måtte bli god och få komma till himmelen. Sir Dene skrattade och kysste honom och den främmande herrn tyckte att han var en liten besynnerlig gosse. Visst är emellertid att dessa lärdomar i kommande år blefvo honom till god nytta. Utan dem skulle han måhända aldrig burit de