dragelser, som i förra kapitlet äro nämnda. De flesta skulle knappt ansett Tom vara mer än två år; men i likhet med hvad ofta är händelsen med späda barn, var han i intellektuelt hänseende ovanligt utvecklad. Hade icke hela hans väsende varit så tillbakadraget, hade ej den blyghet och känslighet som låg i hans natur räddat honom, sknlle man lätt tagit honom för att vara hvad som icke behagar hos baru — man skulle ansett honom lillgammal. Nu var det icke möjligt att det stilla, tysta barnet kunde göra ett sådant intryck. Liksom han hade anat något af den frid, som låg öfver mrs Owens inre lif, var den lille gossen i hennes närhet ännu mera stilla, tankfull och lydig. Medan nu mormodren blickade in i dessa underbart sköna barnögon, började han gråta. Hvad nu, Tom, huru är det? Farfar red bort och jag fick inte följa med, Susanna ville inte skynda sig att kläda mig och han red sin väg. Då jag gret, sade hon att hon skulle ruska mig. Förde Susanna hit dig? Nej, jag gick sjelf. Mrs Öwen skulle knappt behöftfråga detta. Tom hade synbarligen vandrat dit på egen hand, derom vitnade hans bruna lärftsförkläde och den gamla halmhatten. Susanna skulle klädt om honom först. Vill mormor läsa en biblisk historia för mig ? Ja, svarade hon; spring efter boken. I den tiden funnos bibliska historier för barn, likasom i våra dagar, men de lästes ej så mycket då som nu. Mrs Owen hade likväl omsorg för att lille Tom skulle få höra dem, Han kunde just räcka upp efter boken på ett bord och bar den till henne; det var en af dessa berättelser,