dess var hon ömsevis borta, eller der, men sitt barn tog hon ingen gång derifrån och sä vidt man kunde finna, torde väl Den smygande Indianen förblifva barnets stadigvarande hem. Mrs Black tyckte om den lilla fickan och ville gerna behålla henne; Black kunde deremot icke tåla henne. Han var nästan ursinnig öfver att hon blifvit qvarlemnad, men sqvallret sade att han icke vågade mota ut henne, af fruktan för att mrs Geach till vedergällning skulle förråda nåera af de hemliga företagen vid Den smygande Indianen. Gråt inte, gråt inte, sade Tom. Här skall du få litet bröd och sylt. Den illa flickan reste sig upp då hon hörde detta frestande anbud och upphörde att storskrika. Ehuru född endast ett halft ir före Tom, föreföll hon att vara minst ett år äldre än han. Emma var stor för sin ålder, med rakt, linfärgadt hår, runda, röda kinder och ögon af en så förundrans värdt ljus färg, att de snarare hade kunnat kallas hvita, än blå. Tom bröt sönder sin brödskifva och gaf henne den största hälften. Antingen nu lilla miss Geach led brist på föda på värdshuset, eller plommonmarmelad var en obekant läckerhet för henne, nog af, let var med en förvånande hast hon sluzade sin andel. Den försvann verkligen nnan Tom hade slutat första biten af sin hälft, Jag vill ha mera, sade hon och tittade ,egärligt med sina ljusblå ögon på det återstående. Utan att tveka, delade Tom åter itt stycke, men denna gång icke så skickigt, ty det mjuka af brödet och syltet kom 3 den ena parten, den hårda kanten utan ylt kom på den andra. Han räckte flickan let bästa stycket och började sjelf knapra å brödskorpan. (Fortt.)