eller senare. Glöm inte då, hvad jag har sagt dig, Tom: att Gud ofta sänder den hårdaste sorgen till, dem som han älskar mest. Du skall alltid vara en modig gosse. Ja, jag skall alltid vara modig, sva rade gossen utan att veta hvad som menades. Samtalet var slut för den gången. Tom hoppade ned från stolen och sprang ut, för att uppsöka Mary Barber, som stod i köket och kokade plommonmarmelad. Tungsint öfver William Owens äfventyr föregår ende qväll, och dertill upptagen af sitt göromål, hade hon icke mycken tid med den lille gossen, men bredde litet af det heta syltet på en brödskifva och tillsade honom att gå ut i trädgården för att äta upp det. Tom, som var ett ovanligt lydigt barn, begaf sig således pligtskyldigast ut, för att trädgården hålla kalas, då William Owens hund, Sharp, skällande och glad kom med höga hopp, för att få leka med Tom, för hvilken han fattat stor vänskap. Hunden sprang fram till gårdsgrinden, och Tom efter honom, glömsk af sitt bröd och marmead. Sharp var i ett hopp öfver den låga sångporten vid sidan, och slog omkull en iten flicka ute på vägen, klädd i en nedläckad klädning och en ljusröd s. k. kråka vå hufvudet. Tom skyndade med medfödd wrtighet att hjelpa henne upp. Flickan var samma barn, som, enligt hvad edan är nämndt, föddes på värdshuset sanmna natt som Robert Owen försvann. Hon rette Emma Geach. Innan modren till varnet blef stark nog för att åter lemna värdshuset, insjuknade mrs Black i rheunatisk feber; den främmande qvinnan åtog sig lå att sköta henne och äfven busbållet. Det Jef en långvarig sjukdom, ja, för flera månaler och mrs Geach stannade hela tiden, Sedan