Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 3

— Om den lifdömde Carl Otto Andersson skrifver Sydsv. Dagbl., att Dagligt Allehandas uppgift att han skulle för andra gången ha begärt nåd hos K. M:t icke är riktig. Om möjligen någon af Andersons anhöriga inlemnat nådeänstkan, känna vi icke (fortsätter S. D.), men han sjelf har åtminstoue icke giort det, ty han anser sig ej behöfva begära nåd mera. Denne fånge, om hvilken så mycket talats, sitter, som bekant, å Malmö -eceNfängelse för att af slottspastorn L. A. Pettersson beredas till döden. När helst man ser honom, går han med raska steg fram och tillbaka i sin cell och ser mycket svårmodig och dyster ut. Han uppgifver sjelf, att han ända från barndomen varit van vid att slåss, hvilken vana blifvit så inrotad hos honom, att han ej varit mäktig att öfvervinna densamma. Rörande den förestående afrättningen förspörjes, att konungens befallningshafvande: hos K. M:t hemställt, att, såsomvid ett föregående dylikt tillfälle egt rum, exekutionen måtte få offentligen försiggå å någon plats inom Landskrona straff-fängelses område och ett lämpligt antal af lifstidsfångarne dervid närvara; men K. M:t har icke funnit skäligt bifalla denna framställning. Afrättningen kommer alltså att ega rum å Landskrona stads afrättsplats. ESSEN