Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 2

Innan Black hunnit alldeles återhemta sig eller upphört att darra, inträdde en af hans utvaldaste vänner — Michael Geach, som samma afton hade anländt på ett af sina oväntade besök. Man hade af Geach kunnat vänta åtlöje öfver Blacks berättelse men den tycktes tvärtom göra honom orolig. Jag har aldrig varit en pultron, yttrade han, men det skulle ej vara för en småsak, som jag numera en qväll ville gå ensam uppför Harrebellsvägen. Fördöme mig ville jag inte hellre stöta på en kamrat, hängande i kedjorna i galgen, än så der stå ansigte mot ansigte med Robert Owen. Se så, Randy, friskt mod nu och stå inte så der och skaka. Du är ju alldeles blå i ansigtet. När kom du hit? frågade Black i föga vänskaplig ton. Jag! Jo, jag har varit här en timme eller mera. Jag har väntat på att du skulle komma hem. Hvarför kunde du inte låta mig veta att du var — Hin ta alltihop! Du behöfver väl inte stå och skälfva så der. Den sista anmärkningen gällde hans hustru, på hvilken hans blick händelsevis föll medan han talade till Geach, och hvilket gjorde att hans yttrande till denne herre icke blef uttaladt. Må vara att Robert Owens vålnad gick och vankade här på jorden, men mera spöklik än mrs Black i denna stund kunde han ej se ut. Hennes ansigte var likblekt och de ofärdiga händerna vyredo sig om hvarandra i en spasmodisk oro, hvartill doktor Priar knappt sett maken. Glömsk af sitt eget beteende nyss förut, sade Black till henne att hon var en fjolla och motade ut henne ur rummet, Randy Black var emellertid icke den ende som den gvällen gåg vålnaden, Om läsaren