Aftonbladet – 14 februari 1872, sida 2

han var på väg att qväfvas, kallsvett frambröt på hans panna och håret reste sig på hans hufvud. En mera motbjudande bild af feghet och fruktan kunde man icke se. Händelsen fogade så, att mr Priar var der; mrs Blacks sjuklighet gjorde nemligen ett besök emellanåt af läkaren behöfligt eller välkommet. Två eller tre främmande män sutto dessutom och drucko öl inne i köket, då ärdshusvärden instörtade på ofvanbeskrifna, verraskande sätt. Att hans förskräckelse ;j var hycklad, derom kände man sig förvissad, på samma gång som det måste väcka len största förvåning att en så förhärdad man som Black kunde låta skrämma sig af nägonting, vare sig jordiskt eller öfvernaurligt. Sådan var ätminstone doktor Priars tanke, under det han tillblandade ett glas konjak och vatten samt gaf honom det att dricka. Blacks tänder skallrade häftigt melan han förtäljde hvad han sett — Robert Owen, stående just der ofvanför Harrebellslammen, hvarifrån han ansågs hafva fallit i vattnet. Fråga på fråga regnade nu öfver Black, i synnerhet af de undrande formännen, men han hade föga mer att berätta. Han hade med raska steg kommit gående framåt vägen; just midtför dammen, tittade han öfver till gärdesgården och hvad fick han se, om icke Robert Owen stå och luta sig emot densamma, med ansigtet så hvitt, som då han var död och med det långa silfverhvita skägget. Black stannade ej för att ännu en gång kasta sina blickar ditåt, tan sprang så fort som hans darrande ben ville bära honom och det besynnerligaste af alltsammans var att han kunde sitta der i sitt kök och bekänna att han blifvit rädd. Men så är det, fruktan förqväfver högmolet och förtager till och med försigtigheten os den djerfyaste man,