Aftonbladet – 13 februari 1872, sida 2

för godt, för det mesta i köket eller tjenstfolkets rum; då han kunde springa på egen hand, ströfvade han omkring, efter behag, i husets närmaste omgifningar. Fick baroneten se honom, så tog han honom på armen och språkade med honom; vid bordet satte han gossen bredvid sig ibland och tillsade om tallrik och sked åt honom. Om Tom sprang ut för att se sir Dene stiga till häst, så kunde denne upplyfta honom barhufvad och hararmad på sädeln och rida bort med honom långa stunder, i fall vädret var vackert. Men när gossen icke var med sir Dene, så släpptes han mycket på egen hand, ty Susanna Cole var en tanklös pratmakerska och glömde gerna allt för nöjet att sqvallra och glamma med sina likar. Det var äfven tider, då sir Dene icke fanns vid Beechhurst och vid dessa tillfällen erhöjl Tom högst ringa vård. tander, som af sin herre betraktades såsom chef för domestikerna och som äfven till en viss grad utöfvade sådant välde, var dä med baroneten och i hemmet gick det mun tert till i bottenvåningen. För större be qvämlighets skull, fick lilla Toms tallrik och gaffel då sin plats på köksbordet; han glömdes icke vid måltiderna och dermed var också omvårnaden slut, Gossen var ett på dessa stilla, al naturen lyckligt begåfvadt barn, som kunna roa sig på egen hand Han kunde sitta många timmar på golfvef i biblioteket och se på taflorna i en bok eller i något tarfligare Iam, bland djurer i sin Noachs ark. Tienstfolket visste al ingen nod gick på barnet, I dot det vara. Susannas far, som var hofsla gare, hade en ung gesäll och denne var hennes utkorade tillbedjare. Följakligen till bragte hon vida mera af sin tid i sin fars