STOCKHOLM den 13 Februari. Frågan om dödsstraffets afskaffande har, såsom våra läsare torde erinra sig, varit under behandling äfven inom nationalrepresenjationen i Norge. Vid 1868—69 års storthing nade af enskild person förslag blifvit väckt, att första gradens straffarbete skulle fastställas för alla de fall, der den gällande lagstiftningen stadgar dödsstraff. Vederbörande utskott afstyckte likväl förslaget, enär det antagligen skulle blifva ettalltför stort steg på en gång, om lifsstraffet förklarades helt och hållet afskaffadt. Deremot föreslog utskottet och biföll odelsthinget en framställning till regeringen, att hon måtte taga i öfvervägande: a) huruvida användningen af lifsstraff, sådan den nu är föreskrifven i den borgerliga lagstiftningen, kan antingen afskaffas eller inskränkas och b) om afrättningar hädanefter böra försiggå offentligt på nu brukligt sätt, samt ec) att till nästa storthing framlägga förslag till förändrade lagbestämmelser. Med anledning af denna framställning har i dessa dagar till nu församlade Storthing blifvit aflemnad en k. proposition om ändringar i gällande kriminallag, och det förtjenar, med särskild hänsyn till hos oss för närvarande å bane bragta frågor om förändringar i brottmålslagstiftningen, uppmärksammas, att, enligt hvad uppgifter i norska blad gifva vid handen, sträfvandet efter förmildrade straffbestämmelser kan betecknas såsom en propositionen genomgående princip. Hvad särskildt frågan om dödsstraffet angår, så har framställningen derom blifvit i motiverna till propositionen utförligt besvarad, och uttryckas deri hufvudsakligen samma åsigter som de, hvilka gjorde sig gällande i utskottsbetänkandet och i Odelsthinget, nemligen att nationens flertal åtminstone för närvarande antages vara emot dödsstraffets afskaffande och att hvad som önskas blott är en inskränkning i den användning af detta straff, hvilken föreskrifves i den nu gällande lagen. Den verkställande maktens uppfattning af frågan har, heter det i justitiedepartementets utlåtande, tillräckligt visat sig genom det sätt, hvarpå den kongl. benådningsrätten har blifvit begagnad i afseende på de under de senare åren afkunnade dödsdomarne, i det att dessas verställande befalts i några gröfre, af få eller inga mildrande omständigheter åtföljda fall af mord. men för öfrigt ha blifvit mildrade till straff arbete på lifstid. Båda statsmakternas åsigter befinnas således hufvudsakligen stämma öfverens, och om icke hittills från den verkställande maktens sida något steg tagits att införa någon mildring i strafflagens föreskrifter rörande dödsstraffets användande, är skälet det, såsom äfven af storthingsutskottet förutsattes, att praktiskt — och oafsedt ett enda fall, der brottet låg så långt tillbaka i tiden, att det föll under den före 1842 gällande lagstiftningen — ha dödsdomar blott verkställts för mord och rån förenadt med dråp, under det att man äfven för dessa brott har genom benådning undvikit dödsstraffets tillämpning, der sådant i någon mån ansetts rådligt, och i det hela åstadkommit resultater, som måste antagas nära öfverensstämma med de åsigter, som nu tyckas ha vunnit storthingets bifall. På detta sätt skall, praktiskt taget, det väl också hädanefter förhålla sig med denna sak, och då dödsdomarne hvarken ha varit eller sannolikt skola bli så många, att de ofta kräfva ett anlitande af benådningsrätten, är en lagförändring i det i fråga varande afseendet säkerligen ur praktisk syn punkt bland de mindre angelägna De skäl, som kunna anföras för och mot dödsstraffets bibehållande äro allmänt bekauta och diskuterade, men justitiedepartementet åberopar en bevekelsegrund, som äfven i storthingsutskottets betänkande vidröres, och kvilken i departementets tanke har en alldeles särskild betydelse, nemligen den kraftiga andel, som dödsstraffets bibehållande i lagstiftniugen för de gröfsta och svåraste brotten otvifvelaktigt har deri, att dessa brott så väl i folkets allmänna som i de enskilda individernas moraliska uppfattning framställa sig såsom särskildt afskyvärda och fördömliga. Det är denna uppfattning som säkerligen mer än någonting nat bidracer att aflägsna den första all annat bidrag varsamma tanken ps ett sådant brott, och, ria stadinm motom den uppstått, att i hvar, A arbeta, att den vinner styrka och mognar till beslut, och departementet hyser derför lika litet något tvifvel om vigten af att bibehålla den så stark som möjligt, som om att lagstiftningen härtill väsentligt bidrager genom att förklara, att de här åsjftade brotten förtjena döden, och derigenom på dev påtagligaste sätt ställer dem öfver alla andra lagbrott. Det faller af sig sjelf, att för att medföra denna verkan måste döds: straffets användande i lagstiftningen både i sig sjelf vara sparsamt och i synnerhet inskränka sig till brott, i afseende på hvilkas stränga bedömande hon icke kommeri strid med naturlig känsla eller nationens allmänna mening; men iakttages detta, skall enullgt departementets fulla öfvertygelse dödsstraffets bibehållande i synnerhet för mord bevara långt flere menniskolif, än som någonsin skola gå förlorade genom straffets verk: ställande i de fall, der det visar Big vara nödvändigt för att upprätthålla strafhotets verkan och inflytande, Icke heller bör det glömmas, att så ofta ett mord förekommes, räddas i sjelfva verket två menniskolif fö samhället, nemligen så väl offret som den. hvilken eljest skulle ha blifvit mördaren. och att ingen större välgerning kan bevisas den sistnämnde, än om han genom straffho tets allvarlizhet afhålles från eller hejdas nå den hrottsliga banan.