Aftonbladet – 12 februari 1872, sida 2

Jag skulle vilja se henne, Geoffry, ytt rade sir Dene då han steg upp för att gå De gingo med tysta steg uppför den smals trätrappan. I hela huset rådde grafvens stillhet. Barnet sof i ett annat rum; sil Dene tänkte ej för ett ögonblick på der späda varelsen. Maria var redan klädd för grafven, Det lugna, ljafva anletet var som en engels, Sir Dene erfor verklig smärta, saknad, sorg. — nästan som då hans egen hustru blef död Stackars min lilla älskling! stackars oskyl diga barn!s mumlade han och vidrörde hen. nes panra med läpparna. Må den gode Guden tagit henne i sin eviga hvila! Hon var god; hon var mild och ren som en engel, min far, sade Geoffry som för gäfves åter kämpade för att icke låta sig kufvas af sorgen. Då sir Dene på hemvägen hade kommit ett stycke uppför backen, ljöd oförmodadt själäringningen från Hurst Leets kyrka. Mary Barber hade skickat Susanna Cole i bast för att tillsäga kyrkvaktaren derom. Sir Dene stannade och lyssnade; klockljuden tycktes honom med ännu större kraft frammana för hans själ den bedröfliga händelsen: tre gånger två slag och derpå de hårda, hastiga slagen, betecknande att själen hade lemnat jorden. Jag undrar hvem det nu gäller? De vanvördiga orden, ty den vårdslösa ton hvarmed de uttalades förlänade dem detta uttryck, — kom sir Dene att häftigt vända sig om. Baroneten hade nemligen, med ryggen vänd mot parkgrindarna, stått och lyssnat på klockringningen så att han ej observerat att en person närmat sig. Det var mr John Clanwaring, som, lockad af den ljumma, månljusa aftonen, lika som fadren hade promenerat ut.