jtelsen lif först när den strömmar från läp parne på hans eget modersmål — utan man måste också under en längre vistelse bland dem hafva i en synnerlig grad vunnit deras förtroende. Har man så omsider vid ett eller annat gynnande tillfälle förmått någon att berätta, fordras vidare en hög grad af tålamod, i det man noga skall på lappska uppteckna det berättade, för att sedan återgifva det på annat språk. Men under det då nödvändiga långsamma berättandet förlorar lappen oupphörligt koncepterna eller tappar berättelsens tråd och påstår; De dat nogai! — Nu är det förbi! Man måste då erinra honom om förloppet och sätta honom i gång på nytt, hvarefter han som en otämd ren åter skenar åstad och måste ånyo hejdas. Det är egentligen fjell-lapparne, som ännu kunna berätta sagor. tminstone gjorde författaren denna iakttagelse under sin första vistelse i Finmarken, år 1850. En religiös väckelse, som just då började gripa omkring sig, bragte emellertid vid denna tid allt sagoberättande att förstummas såsom lättsinnigt tidsfördrif. 9Sagorna ha dock lyckligtvis lefvat upp igen, och kastar man en blick inom dörren i en fjell-lapps tält en vinterafton, kan man ännu vid härden få höra en gammal farmor med pippnubb mellan läpparna, skrynklig och brun i ansigtet som en indianska och stirrande på brasan med röda, rinnande ögon, med allvarlig ton berätta hvad som tilldrog sig i gamla dagar. Bland de sagor, som ännu förekomma, äro antagligen en hel hop oäkta, d. v. s. lånade af finnar, svenskar eller norrn. Dessa handla om kungar, prinsar, prinsessor och dylikt samt äro de oftast förekommande. De enligt allt antagande kta lappska sagorna äro af tre slag. Några handla om djurverlden och gifva ett slags naiv förklaring öfver djurens daning och färg; antagligen äro dessa sagor af mycket hög ålder. Andra röra sig kring mystiska väsenden och innehålla lemningar af lapparnes gamla gudalära, traditionelt bibehållen i sagans form. Andra åter hvila lika tydligt på historiska tilldragelser och kasta ett dunkelt ljus tillbaka öfver en aflägsen forntid, då detta en gång kanske talrika, om än aldrig mäktiga, men fredsälskande folk drabbat samman med andra mäktigare, bättre beväpnade och mera krigiska nationer, såsom tschuder, kareler, ryssar och skandinaver. Om utrymmet så tillläte, skulle det vara oss ett nöje att anföra någon af dessa myter och sagor, som professor Friis så omsorgsfullt tillyaratagit och så karakteristiskt återgifvit. Fra gamle Dage var titeln på det memoirverk af fru Duncker, prof. Hansteens syster, som vi nyligen anmälde. Med alldeles samma titel har en annan norsk dam, Elisabeth Welhaven (förmodligen skaldens syster) utgifvit en till omfånget betydligt mindre bok, som också synes innebära minnen från yngre år, nemligen några ganska ifliga skildringar af det husliga lifvet och satulifvet i Bergen för några årtionden selan samt en skizz kallad Presten, innehållande en ganska karakteristisk teckning Af en eremitisk och menniskoskygg prest i en undangömd fjellbygd i norska vestlandet, förmodligen också ett barndomsminne. Af A. Rosenkildes under titeln Mellem Saisonerne utkommande samlade småskrifter har andra häftet hitkommit, innehållande följande Kjöbenhavnska skizzer: Fragmenter af Selskabslivet! Nörefselled Sommeren 1868; Original og Portret; Et Par löbske Heste; Emil forbedres, samt början af berättelsen Sandferdige Bekjendelser af Mor-. ten Brams. 0. Vaupells förtjenstfulla arbete Denl lansk-norske Hers Historie har nu fortskridit så, att dubbelhäftet 13 och 14 ut-l: commit, hvarmedelst framställningen hunnit . ill krigshändelserna 1812. Äfven detta väfte har två kolorerade planscher. På Gyldendalska bokhandelns förlag har mu utkommit Forhandlingarne paa det fjerde wordiske Kirkemöde i Kjöbenhavn den 5, 6 ch 7 September 1871. Denna redogörelse ir sammanfattad efter stenografiska antecklingar. (238 sidor 8:0. Priset finnes icke . omslaget utsatt; hvaremot der priset anwonseras å åtskilliga andra förlagsartiklar.) Legen som Spaamand är titeln på ett uf den berömde läkaren professor O. Bang itgifvet föredrag. Till de unga läkare, förwvilka detta föredrag är hållet, yttrar före-1 äsaren: Lagen straffar dem, som spå i kort, nen oss, som spå isjukdomar, är det icke blott illåtet att göra det mot ersättning, utan ill och med påbjudet såsom pligt. Fölande torde förtjena att observeras af en ler annan läkare, som fått för sed att la hastiga dödsdomar: Spåmännen pläga, iksom på sin tid de delfiska oraklen, gifva sorta och obestämda svar, på det att ett nöjligt misstag må kunna synas bero på nissförstånd. Hvad angår det första kan ag blott rekommendera hvad jag sjelf förs. rager: kort och godt. Med atsesnde på et sista bli vi dessvärre nödsakade att för en sjuke inhölja våra svar i den delfiska appan ; derföre måste jag varna Er mot ör fast förtroende till Kr sjelf? och allt för ra löften till Edra sjuka, Dessvärre ha i bevis nog i våra annaler derpå, huru ill och med de skickligaste läkare blifvit! arrade, huru den ajuko, som förekom dem som dödens vissa byte, oförmodadt slapp r hans klor, under det andra, hos hvilka a Ut häntydde på tillfrisknande, oväntadt lefvo grafvens byte. Vi få aldrig sielfva ara säkra, innan sjukdomen helt och hållet r jagad på dörren och ioke helter förr go ett t, estämdt s Väl vinner ofta den yngre aren roende och den äldre stärker sitt a enom förutsägelser, som visa sig sanna, st en inträffar motsatsen kan han lika lätt) irlora det. Försigtighet är icke ensamt I Nod vn bt tga tl rn dt 0 ed Fet IA mt DD Ds a borgmästaredygd. k ärr h sstatlstik. Enligt -Printers Regi-Ic i Storbritannien och Irland 1181m