Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 2

först tycktes utan några yttre skador, ble han funnen. Först trodde man att döden rätt och slätt varit en olyckshändelse, men snart gjordes den upptäckten att han blifvit träffad af ett slag i nacken. Var också det en olyckshändelse, eller var det — lönn: mord? Squire Arde, som äfven var med ibland åskädarne och hvars mening, till följd af hans ålder och samhällsställning utöfvade mycket inflytande på ortens befolkning, ansåg att Robert Owen hade fallit i dammen, uppifrån branten. Då han den der natten hade gått ifrån nedra ängen, menade squiren, så torde han stannat vid gärdesgården, här för att se framåt vägen, lutat sig för tungt emot stängslet och förlorat jemnvigten. Hans hufvud kan då lätt förmodas ha slagit emot något hårdt föremål, hvarvid han mistat medvetandet och så legat hjelplös och drunknat i vattnet. Att käppen kom att bli liggande i vassen, är ej heller att undra på, ifall det gått så till. En annan möjlighet är visserligen äfven, tillade gamle Arde, att någon skurk gifvit honom slaget, då han stod der, och sedan han deraf blifvit döfvad, kastat ned honom i dammen, Ja, ett af de två, anser jag det vara, Påminner ni er, mr Geoffry Clanwaring, hvad jag yttrade dagen derpå om busksnåret här som syntes blifvit upprifvet. Från denna stund fattade allmänheten sin öfvertygelse: Robert Ouen hade, antingen af våda, eller öfverfallen, stupat öfver gärdesgården, ned i vattneti och ljutit döden genom drunkning. Bevis funnos inga; blott suppositioner. Coronern samlade sin nämnd och utslaget ljöd: funnen död i Harrebellsdammen, Så slutade Robert Owen i denna verlden.