Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 2

En komisk episod berättas från kongl. operan i Wien. Tenorerna på denna scen alternera med hvarandra i hufvudrollerna, och som dessa två tenorsjungande herrar till sitt yttre äro hvarandra temligen olika, måste en egendomlig anordning vidtagas med deras kostymer. Sjunger hr Adam, måste den kostym, som annars begagnas af hr Labatt, sys in, och då hr Labatts tur kommer -att uppträda, uppsprättas dessa inläggningar. Man kunde visserligen bespara skräddarne detta besvär genom att låta göra två kostymer, men — den största sparsamhet måste iakttagas. Härom dagen kom hr Labatt något sent upp för att kläda sig och skyndade att kasta sig i kläderna; men 0 ve! De försumliga skräddarne hade glömt att sprätta upp inläggningarne och den stackars Labatt satt som i ett skrufstäd i den trånga kostymen. Skräddare! Skräddare! ropade han i sin förtviflan, under det på samma gång signalen ljuder till operans början och regissören ropar plats. Labatt störtar ursinnig ned på scenen, i hack och häl. följd af skräddarne, beväpnade med knifvar och saxar. Ut. skräddare! ropar regissören ängslig. Ridån går. — Men jag qväls-, inföll Labatt, men ridån flög i detsamma i höjden och han måste sjunga. Han drog djupt efter andan och utstötte en ton, hvarvid ett brakande hördes som om jorden hade remnat. Den fylliga ton, som sångaren frambragt, hade sprängt alla inläggningarne och hvad som icke hade lyckats för sju skräddare, det hade Labatts stärka lungor åstadkommit.