Aftonbladet – 9 februari 1872, sida 2

Den olycklige mannen blef begrafven på Hurst Leets kyrkogård, under tillopp afen stor mängd nyfikna åskådare. Ett drag af sällspord oförskämdhet måste omnämnas. Dagen efter begrafningen, inställde sig Randy Black vid Beechhurst Dene och anhöll om ett samtal med dess egare. Han kom för att anmäla sig såsom arrendator af Harrebell Farm, och erbjöd som en lockelse, att lemna första årets arrende i förskott. Sir Dene ansåg förslaget som den skamlösaste . påflugenhet han någonsin erfarit och kände sig högligen fre stad att kasta mr Randy på dörren. Han svarade emellertid blott kallt att Harrebell Farm redan var bortlofvadt. Och så var det. William Owen hade öfvertagit arrendet i sin aflidne fars ställe och var redan af sir Dene antagen. Ett par veckor förgingo. Snön och de bitande nordanvindarne fingo vika för vetklig vårluft och klart solsken; men långt innan en månad hade förflutit, började ett besynnerligt och obehagligt rykte sprida sig i trakten — man visste icke rätt huru, eller hvarifrån det kommit. Ryktet hade emellertid att försälja att Robert Owen ej fick någon ro i sin graf, utan vankade omkring på jorden ännu efter döden. Det sades att han mera än en gång varit sedd i närheten af Harrebell Farm. Den första som, sedan det börjat bhviskas härom, såg vålnaden var sir Denes hofmästare, Gander. En månljus afton emot slutet af April, just fyra veckor efter den månskensqväll då Robert Owen hade försvunnit, skickades Gander af sin herrei ett ärende till värdshuset. Sir Dene hade till sin harm ingen röktobak hemma; vid Den smygande indianen fanns sådan, bättre än någonstädes på trakten och ej heller sir