Aftonbladet – 8 februari 1872, sida 3

Ty oy vig VOL J1AS65 ITOllande, nylket nu, då diplomatien är föremål för så mycken uppmärksamhsamhet, torde vara af intresse äfven för den svenska allmänheten. Det ingår nu för tiden i det radikala partiets trosbekännelse, att diplomatien, med dess intriger, dess snusdosor, protokoller, stjernor och band och all dess sg. k. föråldrade humbug, ej längre anstår fria och och upplysta folk, samt att en hederlig, rättfram och öppenhjertig och praktisk engelsman, af sin regering utvald och utsänd till främmande land, när omständigheterna synas fordra en utomordentlig beskickning, har vida bättre utsigter att lyckas, än en ambassadör med hela sin stab af sekreterare och attacheer. Jag skulle nu vilja fästa uppmärksamheten på två nyligen inträffade exempel af hvad diplomater-amatörer uträttat — jag menar hr Jules Favre och lord Ripon — hvilka bestämdt ej kunna skryta af att ha åstadkommit besparingar. Diplomatien är väl ej, såsom hopen tänker, konsten att lura andra; men den borde åtminstone vara konsten att ej låta lura sig. F.En diplomat till yrket skulle i hr Jules Favres ställe ej betraktat Bismarck endast såsom anföraren för en röfvareskara, utan i honom sett helt enkelt en annan diplomat och, i stället för att roa sig med att hålla tal, bedt honom framlägga de vilkor, på hvilka han var beredd att sluta fred. Hvarje erfaren diplomat vet vidare, att en amerikansk politician — för att begagna ett oöfversättligt yankee-uttryck — har helt andra motiver, synpunkter och moraliska begrepp, än de, hvaraf en i Europa uppfostrad gentleman ledes. Jag vill ej säga att amerikanaren styres af lägre bevekelsegrunder — jag endast påstår att hans sätt att se och bevisa en sak äro olika med vårt, på samma sätt som moraliska synpunkter och begrepp om heder äro andra hos en turkisk pascha, en romersk prelat eller en kinesisk mandarin, än hos en engelsk gentleman. Se här ett par exempel: ingen europeisk utrikesminister skulle ha gjort sig af med hr Catacazy på det sätt hr Fish gjorde. En europ6 hade skrifvit enskildt till furst Gortschakoff. Och ingen europeisk utrikesminister skulle offentligt behandlat sitt sändebud såsom hr Motley i Wien blef behandlad af hr Seward och senare i London af br Fish. Men — för att återkomma till ämnet — jag ville endast, genom att framhålla hr Jules Favres lika kostsamma som misslyckade experimenter i diplomati och den obehagliga ställning, uti hvilken våra tillfälliga representanter i Washington genom sin oerfarenhet försatt oss, bevisa huru liten besparing användandet af diplomatiska dilettanter i sjelfva verket medför. Dinplomaticus