nästan lika ofta inträffa olyckshändelser på en månljus qväll, som under en mörk natt. Ens ögon förvillas af skuggorna. Jag skulle låta dragga i dammarne. Hvilka dammar, sir? frågade Georg. Hå, kors! Hvilka dammar? Jo, alla som ligga häråt, naturligtvis. Vid ladugården finns ju ankdammen och längre bort invid vägen ligger en damm. Låt tömma dem eller dragga. Kan ni förmoda, sir, att min svärfar kunde falla ned? frågade Georg Arde och rösten hade en viss anstrykning af tvifvel. Jag tror att han af misstag kan ha gått rakt ned i vattnet, svarade gubben. Ja, ja, ni ynglingar, må gerna stirra klentrcget vå mig med edra unga ögon; få ni lefva tills ni uppnått Robert Owens ålder, skola ni kanske finna att dessa edra ögon kunna bedraga eder. Ha ni händelsevis hört nämnas en squire Honeythorn på Beechhurst Dene? frågade han försmädligt. De logo åt frågan. Nå väl; en qväll under klart månsken! då Honeythorn skulle gå hem Harrebellsvägen, gick han rätt ned i dammen. Han hade inte druckit ett enda glas — stå inte ni två och inbilla er sådant! — men han var ganska mycket till åren och skuggorna förvillade hans ögon. Jag kände ett fruntimmer också, som steg rakt ned i Worc sters kanal i den tro att det var bogserv gen. Det var med knapp nöd som hon blef räddad af några båtkarlar, hvilka hörde hennes rop. Det kunde gått illa för Honeythorn också, om ej händelsevis en person kommit ridanfle just i detsamma. Och denna person var jag. Har Owen gått ned i en damm, så måste det varit i ankdammen här, menade Georg Arde. Han gick inte Harrebellsvägen.